onsdag 13 september 2017

Visheten vaknar

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Visheten vaknar - den efterlängtade fortsättningen på förra årets En väktares bekännelser, debutboken skriven av Elin Säfström. Det är förlaget Gilla Böcker som står bakom den humoristiska fantasyromanen grundad på nordisk folktro. Boken utspelar sig i ett Stockholm fyllt med rådare, däribland älvor, troll och tomtar, och Tilda har ärvt rollen som väktare. En, enligt henne själv, mycket otacksam uppgift, då hon aldrig får något för den och måste hålla allt hemligt. 

Och som om det inte vore nog väljer Imane pojkvännen Egil före, Dumpe mår dåligt och Tilda måste utstå naturgurun Stefan, mammans nya kille, som vill ha med dem på någon överlevnadshelg i Norrland. Och så är det något på gång bland trollen. De beter sig värre än vanligt och Tilda lyckas luska ut att det rör sig om en alldeles särskild högtid. Efter 444 år ska nämligen trollet Visheten vakna - och det verkar inte bättre än att han behöver ett jungfruoffer. Tilda har inget annat val än att ingripa, men det är inte lätt att få ur något vettigt ur de korkade trollen, och tiden börjar rinna ut...

Jag väcker Dumpe (som slumrat till igen) för att ta ut honom på en snabb promenad. Min telefon ringer när vi är nere i porten.
   ”Hej, det är mormor.”
   Hon säger alltid så. En kvarleva från en tid då man tydligen inte kunde se på skärmen vem som ringde. Jag anar vad som komma skall och hon är rakt på sak som alltid.
   ”Det är någonting på gång hos trollen. Ta reda på vad.”
s. 27

* * * 

Här kommer en alldeles för lång och ingående recension, men så kan det gå när det finns så mycket att säga!

Wow! Jag verkligen älskar Elin Säfströms böcker. Att blanda humor, vardag och relationer med nordisk folktro och fantasy kan ju inte vara lätt, men Elin gör det med stor skicklighet. Hon skapar den perfekta blandningen och gör boken mångsidig och bred i sin handling utan att den känns hackig eller som resultatet av en vision om en bok om, ja, allt möjligt. För det här är resultatet av en sådan vision som lyckats, och boken är faktiskt bättre än En väktares bekännelser

Det beror på att handlingen är ännu bredare här. Jag älskar att handlingen tar så många olika riktningar, särskilt i och med alla olika relationer och deras utveckling som man får följa. Handlingen känns också mer genomtänkt. Jag älskar känslan jag fick i slutet, för det drog verkligen ihop sig och plötsligt blev allt klart och tydligt, när alla små sidospår gick ihop. Precis så där som man nog drömmer om att det ska vara om man är författare... Och även om det är mycket som händer blir det aldrig rörigt eller för mycket, vilket ju är fantastiskt. 

Det bästa med boken måste dock ändå vara språket. Jag verkligen älskar hur Elin skriver, för hon verkar vara en himla härlig person och språket speglar henne så bra. I vissa böcker är språket bra och kanske till och med fantastiskt, men det finns ingen personlighet i det. Det jag älskar med Elins språk är att hon vågar skriva som sig själv och låta sin personlighet sjunka igenom. Läser man vad hon skriver på sin blogg förstår man direkt att det är samma person som bakom Tildas berättarröst, och det gör verkligen att boken sticker ut.

Dessutom är ju språket underbart. Elin Säfström har verkligen lyckats perfekt med Tildas berättarröst och framställer som en alldeles vanlig tonåring med ett högst ovanligt liv. Ett liv som innebär stora faror och tuffa prioriteringar och situationer som är värre än pinsamma. Men allt är alltid med glimten i ögat, och det gör boken alldeles genomhärlig! Dessutom är boken lättläst och har ett bra flyt, tack vare lagom med detaljer. Och all humor: Jag älskar den! Man blir verkligen glad av att läsa och skratten avlöser varandra, vilket ju är underbart!

Ta bara den här: ”Troll brukar pimpa sig själva med sådant de hittar. [...] Traditionellt sett är det guld de föredrar, men stadstroll har sällan råd med det.” (s. 10). Det är ju så fyndigt, och bara ett av många, många exempel på hur vrickad världen i Visheten vaknar är. Och förresten älskar jag tanken med att modernisera folktron i och med just sånt som "stadstroll". Klockrent! Det gör boken unik, och det är verkligen klurigt och roligt gjort. 

Och man måste ju älska alla bilder som målas upp: Missbrukande troll som drogar sig med älvasnö och en förfärad Tilda som gör upp en historia om sin pappas posttraumatiska stresssyndrom efter ett krig i Bosnien för att få polisen att gå vidare. Eller Tilda som ger sina kompisar lite för mycket av sin hembrygda glädjedryck. Det är som om Hogwartsexpressen krockade med en ungdomsroman fylld med kärlek och vänskap och råkade åka till Stockholm, som just blivit infiltrerat av den nordiska folktrons väsen i modern tappning. 

Tilda Modigh då. Jag känner ofta igen mig i henne, vilket jag älskar, men sedan kan jag ju inte heller låta bli att skratta åt henne och hur hennes liv strular till sig hela tiden. Det är lite skönt att det uppenbarligen finns någon som har mycket större problem än jag själv, för ja, det känns på något konstigt sätt ganska verkligt det mesta. Jag gillar Visheten vaknar för att relationer får större plats. Den ger boken lite mer av ett budskap och en andemening.

Samtidigt ligger det en lättsam aura av skämtsamhet även över relationerna, vilket är skönt. Man glider aldrig för djupt ner i kärlek eller vänskap och problemen där, utan håller sig på en ganska behaglig nivå, vilket ju gör att mer utrymme ges till allt annat boken innehåller, utan att den blir 500 sidor lång, vilket är bra! För det hade helt ärligt blivit fel med för djupa tankar kring kärlek i en sådan här bok, och det är jag glad att Elin också förstått. Det känns som att många författare tror att det är nyckeln till att lyckas, men Elin bevisar att så inte är fallet!

Det finns bara en sak att klaga på: ”Jag tror inte att kassatjejen märker någonting annat än möjligen att jag häller i diabetesframkallande mängder socker”. (s. 170) För det första ska man skilja på diabetes typ 1 och diabetes typ 2, för det är två helt olika sjukdomar. Och det är inte att äta socker som ger diabetes typ 2 heller, utan många saker kan påverka. Läs gärna här (typ 1) och här (typ 2)! Men det ändrar inte min bild av boken, utan är bara något jag faktiskt vill uppmärksamma. 

Visheten vaknar är faktiskt ännu bättre än seriens första bok och det tack vare den breda handlingen och alla gånger jag luras fram och tillbaka och leds på villospår. Slutet är klockrent, och allt vävs skickligt ihop på kluriga sätt. Det bästa är språket, för det är så personligt, vilket skapar en unik närhet till författaren. Dessutom skriver Elin fantastiskt underhållande med lagom mycket allvar och detaljer. Jag älskar att boken är så lättsam och genomhärlig, för många verkar underskatta sådant, men här är beviset på att det går hem!

Betyg: 
   

Författare: Elin Säfström
Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 319 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: En väktares bekännelser, Del 2 (fristående)
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Visheten vaknar
Andra delar i serien: En väktares bekännelser
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON


Tack, Elin, för det fina bokexemplaret och för att du skrivit ännu en underbar bok! 


2 kommentarer:

  1. Tack, Lexie, för en jättejättefin recension.

    (Och Tilda kan helt klart slänga ur sig lite ogenomtänkta saker ibland - jag känner mycket väl till hur båda typer av diabetes fungerar, och jag tror att Tilda gör det också, bara hon tänker efter ...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv, för en grym bok!

      Skönt att höra att du har koll på diabetes - det är bara lite av en hjärtefråga för mig och fördomarna är så många att jag gärna tar alla chanser och upplyser så många som möjligt! :)

      Radera

Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)