tisdag 14 augusti 2018

Att inte skriva ensam

Man hör ofta att författaryrket ska vara ett väldigt ensamt yrke. Bortsett från när boken väl är på gång på riktigt och man kopplar in korrekturläsare, förlag och så vidare. Från början kan jag dock tänka mig att det är ensamt att skriva en bok, för det är bara man själv som vet vad man vill ha skrivet, vad som rör sig i ens huvud, och man kan ju inte gärna låta någon annan skriva boken åt en. 

Fast så finns ju det som så kraftigt avviker - författarparen, och i än mer sällsynta fall: författartrios eller författarkvartetter. (Tror dock aldrig jag stött på de senare, vad jag kan minnas...). 

Hur som helst, så kom jag för några dagar sedan att tänka på just författarpar och att skriva en bok tillsammans med någon. Tänk att slippa bära på den där berättelsen inom dig, helt ensam! Vad skönt att ha någon att diskutera storyn med, någon som är lika insatt som en själv. Det måste ju vara fantastiskt att skriva en bok tillsammans med någon annan! Eller?

För det kan ju inte vara möjligt att hitta en person som tycker precis som man själv, och vill skriva precis samma bok som man själv vill skriva? Om två författare går ihop och skriver en bok måste ju boken bli någon form av kompromiss. Eller kan man hitta någon som har precis samma vilja och vision som man själv?!

Det finns ju visserligen flera vägar att gå som författarpar. Vissa skriver hela boken tillsammans, medan andra skriver från varsin persons perspektiv eller så, och jag kan tänka mig att det är enklare om man skriver olika delar av boken, istället för att minsta lilla detalj är ett samarbete. Fast samtidigt gäller det ju då att man skriver sina delar på samma sätt och med samma språk och berättartekniker, så att boken inte blir hackig att läsa, alternativt att det är väldigt uppenbart att det är två helt olika delar av samma bok. Som i exempelvis Will Grayson, Will Grayson av David Levithan och John Green.

Jag själv skulle nog aldrig klara av att skriva en bok tillsammans med någon annan, för perfektionist som jag är har jag alltid mina visioner och föreställningar om precis hur saker och ting ska vara, så jag skulle nog inte nöja mig med något halvdant. Dessutom är det ju en så stor grej att ge ut en bok, så då vill jag ju självklart kunna stå för den helt och hållet och inte vara missnöjd över något, och då skulle jag behöva hitta någon extremt likasinnad skrivpartner för att det skulle gå. 

Att det fungerar är ju dock uppenbart. Här är bara några exempel på lyckade böcker och serier skrivna av flera författare:

• Engelsforstrilogin av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
• Dash och Lilys utmaningsbok av David Levithan & Rachel Cohn
• Rönning Stilton av Cilla & Rolf Börjlind



lördag 11 augusti 2018

Livet i en skokartong

Livet i en skokartong skriven av Liv Marit Weberg, handlar om en ung tjej, vars liv just har börjat. Hon har gått i skolan fram till nu, men helt ärligt inte lärt sig något vettigt där, om hon får säga det själv. Nu har hon flyttat in i en lägenhet lik en skokartong och tanken är att hon ska plugga vidare. När hon kommer sent till första mötet väljer hon dock att vända hem igen, och livet tar en ny vändning.

Hon lever på havregryn och går inte ut mer än nödvändigt. Föräldrarna berättar hon strålande historier om sin brevkurs för, och så länge hon har sin pojkvän är det lugnt. Fast när de bryter upp och sista studiebidraget kommer blir det jobbigt. Hur ska man kunna jobba när man vill vara helt ensam, och varför är ingen annan som hon? 

”Lägenheten liknar på pricken en skokartong, så som en skokartong ser ut inuti, alltså. Vit. Rektangulär. Liten. Skillnaden är att det finns indraget vatten och en toalett i min lägenhet, något som kanske är ganska ovanligt i en skokartong.
   ”Lättstädat”, säger mamma entusiastiskt.
s. 4


* * *

Föreställ er att ni står mitt på en savann. Det är djur överallt och ni fascineras av alla syner och ljud framför er. Plötsligt hör ni ett mycket högt ljud och ser er omkring för att identifiera det, utan att lyckas. Sekunder senare visar det sig att ljudet kommer bakifrån och ni hinner knappt värja er för zebrahjorden som galopper fram. Ni böjer er ned, sänker huvudena och andas snabbt medan hundratals zebror rusar förbi. Men plötsligt är det... tyst. Alla zebror har sprungit förbi.

Ungefär så är det att läsa Livet i en skokartong. Jag var först inte det minsta förberedd på vad som skulle komma, och när jag läste på baksidan gavs jag en hint som dock inte gjorde mig redo för chocken det var att kastas in i huvudpersonens värld. Och när jag läst den etthundranittioåttonde sidan var allt bara över. Och jag vet inte om det här är något bra eller dåligt.

Liv Marit Weberg överraskar mig totalt, och till en början älskar jag det. Den här berättelsen om en otroligt osympatisk och svår person är extremt underhållande. Språket är fantastiskt humoristiskt, och jag lockas ofta till skratt. Dessutom skriver Weberg målande på ett mycket rakt sätt, och det blir enkelt att föreställa sig alla situationer. Det känns verkligen som att huvudpersonen är berättaren, då språket känns mycket oengagerat, slarvigt och utelämnande. Första gången det är något positivt! Boken bär också på en del inslag som skapar eftertanke kring hur man egentligen borde leva, vilket är bra. 

Jag tröttnar dock snabbt på de upprepningar som sker, däribland det ständigt återkommande ”he he”, men samtidigt är det också lite av charmen med boken, och huvudpersonen är ju extremt lat och oengagerad, så det passar in. Till slut blir det dock lite för mycket, och när hon vägrar ta emot alla möjliga jobberbjudanden, och hellre samlar tomburkar för att gå runt ekonomiskt är det faktiskt inte roligt eller realistiskt längre. Samtidigt kan man inte låta bli att skratta åt hennes små idéer kring att ”röka ut” sin familj, ta hand om gäster på en vägkrog, råttmänniskor och så vidare. 

Det är dock ingen person jag kan känna igen mig det minsta i, och det är en nackdel. En stor del är att hon inte har några intressen eller egenskaper. Det finns visserligen en mycket tydlig personlighet, som dock inte är särskilt relaterbar, och huvudpersonens handlingar är mycket svåra att engagera sig i, då allt egentligen är extremt ointressant. Fast trots det undrar jag, när alla zebror rusat förbi, om de ändå inte var ganska vackra. Hade de sprungit långsammare hade det dock inte varit så. 

Livet i en skokartong rekommenderas till alla. Alla som vill få sig ett gott skratt och läsa något helt unikt, som talar emot allt man tror behövs för att skriva en bok. Boken är underhållande, men språket slarvigt och mycket rakt på, och handlingen är rolig och oväntad, men ganska upprepande och inte alls engagerande. Fast just därför är den på något märkligt sätt bra, för Liv Marit Weberg har verkligen gått all in i denna motsägelse och språk, handling och allt annat går i linje med varandra, och det fungerar det faktiskt.

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Liv Marit Weberg
Förlag: Vox by Opal
Utgivningsår: 2018 (original: 2014) 
Antal sidor: 198 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: -
Originalspråk: Norska
Originaltitel: Jeg blir heldigvis ikke lagt merke til
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.  

onsdag 8 augusti 2018

Demonviskaren

Tack, Whip Media, för ett otroligt vackert (och såklart, riktigt bra) recensionsexemplar!

Demonviskaren är uppföljaren till förra årets Drakviskaren, som tog stora delar av den svenska fantasikvärlden med storm. Lovisa Wistrands uppföljare utspelar sig över hundra år senare, men alverna är sig lika. Iszaelda har bytt namn och brytit upp med allt och alla sedan hon förlorade sin älskade Akares, men kanske är det dags att lösa situationen en gång för alla?

Med hjälp av sina tidigare vänner bestämmer hon sig för att hämta hem Akares från dödsriket en gång för alla. Hon måste få Maevux hjälp, men det visar sig vara mer komplicerat än hon trott, särskilt när hon inser vem Maevux egentligen är. Dessutom dras både hon och Acranta in i ett livsfarligt spel på liv och död, och frågan är vem eller vilka som kommer gå segrande ur det. 

Sinnena fyller mig i alla porer och ådror, fingertoppar och hjärtslag. Jag känner ondskan från insidan, pulserande så starkt att jag ryser. [...] Jag är svärdet jag är bestarna jag är alven.
   Demonviskare.
s. 193


* * *

Jag får aldrig grepp om den här serien. Den här boken har tagit mig nära två veckor att läsa - två veckor istället för kanske fyra dagar, och trots att den är så seg att läsa tycker jag om den, tycker att den är bra. Språket var det jag kritiserade hos första boken också, men trots att jag och Lovisa Wistrands ordval inte klickar fungerar det på något märkligt vis riktigt bra ändå. 

Jag tror inte jag läst någon recension av Demonviskaren där recensenten inte påstått att boken ät bättre än Drakviskaren, och på den punkten är jag beredd att hålla med. Till att börja med är handlingen här så bred, till skillnad från den enformiga storyn i bok ett, vilket jag älskar. Man får följa flera olika karaktärer på olika platser och i olika situationer, och Wistrand bygger upp läsarens relation till många olika karaktärer på ett snyggt sätt, då det är välgjort men aldrig tar över.

Dessutom gillar jag skarpt inslaget med relationen mellan Nyx och Keelan. Jag menar, det är uråldrig fantastiks svar på homosexualitet och andra dessvärre ännu tabubelagda relationer, och det är klockrent! Enda nackdelen med handlingen är att man liksom alltid när det gått för lång tid sedan man läste förra boken har svårt att hänga med. Jag mindes till exempel inte riktigt relationen mellan Iszaelda och Acranta. Fast jag tror ärlig talat inte att någon författare kommit på en bra lösning på det här problemet ännu. 

Något jag reflekterade över medan jag läste boken var hur mycket den sticker ut inom genren. Fantasyböcker och liknande har oftast ett tydligt mål som ska lösas under seriens gång, men här finns det inte något sådant, utan enbart mindre problem som uppstår på vägen. Man saknar helt enkelt en Voldemort, en korrupt regim eller liknande, fast samtidigt är det lite skönt att läsa fantasy på ett annat sätt, där det är mer som en berättelse om vardagsliv med vissa (dock ganska stora...) problem i okända världar.

Demonviskaren höjer ribban ännu ett snäpp inför upplösningen, tack vare en bred och rik handling, nytänkande relationer och färgstarka karaktärer. Jag och språket kommer fortfarande inte överens, men att jag trots det fastnar starkt för boken är bara ytterligare ett bevis på hur bra den faktiskt är. Demonviskaren är uråldrig fantasy på ett nytt och unikt sätt!


Betyg: 
    ☆ 

Författare: Lovisa Wistrand
Förlag: Whip Media
Utgivningsår: 2018 
Antal sidor: 462 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: Alvblodstrilogin, Del 2
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Demonviskaren
Andra delar i serien: Drakviskaren
Annat: 

Blev du intresserad?
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON
Boken i e-format finns på Adlibris och Bokus

söndag 5 augusti 2018

Böcker med grymma HBTQ-inslag!

Den senaste veckan har prideveckan pågått i Stockholm och igår gick prideparaden av stapeln, och därför tänkte jag idag tipsa om några böcker utan inbördes ordning som enligt mig lyckats riktigt bra med sina HBTQ-inslag! 


The Mortal Instruments av Cassandra Clare
Bokserien om skuggjägare i sex delar (och nu även teveserien) har fått människor världen över att engageras av ”Malec”. Det homosexuella och omaka paret trollkarlen Magnus Bane och skuggjägaren Alec Lightwood. Helt klart ett av mina favoritpar inom litteraturen, och jag gillar verkligen hur Clare gör deras relation så himla... ja, cool.

Jag en av David Levithan
David Levithans mest populära ungdomsroman, som numera också finns som film. Det är en bok om En, som vaknar upp i en ny kropp varje dag och en dag blir förälskad i en tjej. De inleder en relation som varken sexualitet eller något annat kan hindra. Boken talar tydligt om att man helt enkelt blir förälskad i en personlighet, inte ett kön - mycket bra budskap!

Hata Gustavsberg av Agnes Lindström
En blå och vit bok prickig som porslin från Gustavsberg, om Miranda som är trött på det trista livet där och bestämmer sig för att komma ut som homosexuell. Fast hon är fortfarande inte säker på om hon bara attraheras av tjejer. Det är dock ingenting som bekymrar henne det minsta, och det är den tanken jag tar med mig från boken!



Love, Simon av Becky Albertalli
En av de bästa böckerna jag läst hittills i år. Den handlar om Simon som är homosexuell och nu mot sin vilja tvingas komma ut. Det är förmodligen en utopi i fråga om att komma ut, och Simon är verkligen stark i sin sexualitet. Det viktigaste jag tar med mig är Simons tankar kring varför inte heterosexuella måste komma ut - så intressant perspektiv på frågan!

Down under av Johan Ehn
En gripande bok om ett homofobiskt 1980-tal och unga Jim som ska flytta till Nya Zeeland och bo hos släktingar där, men blir utsparkad när de får veta att han är homosexuell. Det är hjärtskärande hur nära nutid vi befinner oss i bokens samhälle som helt saknar acceptans mot det som inte följer normerna, men intressant med trovärdiga, historiska perspektiv.

Engelsforstrilogin av Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren
Den kritikerrosade trilogin skriven av ett svenskt författarpar för ungdomar är en riktigt bladvändare, trots tegelstensformatet. En bit in i serien inleds en relation mellan två tjejer och att de dessutom är varandras raka motsatser gör det hela ännu mer intressant. Författarna skriver trovärdigt och engagerande och deras sexualitet framställs aldrig som något främmande, utan den bara är, vilket är helt rätt och så skickligt gjort.






PS. SNÄLLA säg att någon lade märke till min fina prideflagga i form av en bokhög, för hjälp, vad tid det tog att hitta böcker med någorlunda rätt färg! DS.

fredag 3 augusti 2018

Eliza och hennes monster

Eliza och hennes monster är skriven av Francesca Zappia och en bok om Eliza Mirk. Eliza Mirk som försöker ta sig igenom sista året på college med så lite ansträngningar som möjligt och gör allt för att smälta in. Hon längtar bara bort, bort, mot college, för kanske kommer livet bli lite enklare där. Fast Eliza Mirk är ju också författare till Monstrous Sea, serien med flera miljoner följare. Att det är hon som är LadyConstellation är det dock bara familjen och två internetkompisar som vet. 

När Eliza träffar Wallace som är ett stort fan av serien blir dock allt komplicerat. Han tar med henne till sina vänner som också är fans, och Eliza upptäcker delar av livet som hon aldrig trodde att hon skulle få vara med om. Hon fortsätter teckna sin serie, som går bättre än någonsin, och lever som på moln. Det enda tills något sker och Elizas liv förändras för alltid.

Jag är LadyConstellation.
   Jag är också Eliza Mirk.
   Det är en paradox som aldrig går att lösa.
s. 6
* * *

Det finns många bra böcker inom vardaglig ungdomslitteratur/contemporary, men det är ofta en väldigt snäv genre att skriva inom vilket gör att det är svårt att sticka ut. Det lyckas dock Francesca Zappia utmärkt med. Man kan inte koppla den här boken till något annat än contemporary, men den liknar ändå ingenting jag tidigare läst, och det tack vare en helt unik handling. 

Jag har aldrig tidigare läst en bok som är så i tiden som Eliza och hennes monster är. Handlingen tar upp saker som fandoms, fanart och fanfiction, och inte minst hur vissa unga lever större delen av sina liv på internet och finner sina vänner där, vilket deras föräldrar inte alltid förstår. Det är verkligen en otroligt aktuell bok, och det gör den väldigt intressant att läsa. Dessutom tas det viktiga ämnet psykisk ohälsa, och jag gillar att det inte tog över för mycket, men ändå fanns där hela tiden lite dolt, för det kändes realistiskt och gjorde att ämnet inte tjatades ut. 

Eliza Mirk är en mycket intelligent person, som samtidigt kämpar mot psykisk ohälsa, och det gör henne till en mycket intressant person att läsa om. Att hon dessutom är berättaren gör språket mycket humoristiskt på ett lite deppigt sätt, vilket är väldigt roligt att läsa. Man kan inte låta bli att skratta åt Elizas klockrena beskrivningar av hur hennes träningsgalna familj gör allt i livet till träning. Boken blir tack vare språket lättläst trots alla de 400 sidorna. 

Seriesnuttarna är ett lyckat inslag och jag är imponerad över att det är författaren själv som ritat och utan dem skulle mycket av det verklighetstrogna i boken försvinna. Samtidigt blir de här inslagen ofta för långa, och när man kastas rakt in i Monstrous Sea och plötsligt ska läsa jättemycket om det tappas lätt fokus. 

Jag är inte heller helt frälst av Wallace och Elizas relation, för med tanke på Eliza som person känns det inte realistiskt att den växte fram så snabbt. Dessutom stör jag mig lite på Wallace och hans icke-pratande, för det blir lite märkligt att han pratar ibland, och känns som ett sådant där inslag som ska skapa lite unika situationer, men inte så mycket mer. Parallellerna till Children of Hypnos-serien är dock lyckade, då de passar in i Elizas situation riktigt bra. Dessutom är det kul att det är en serie författaren själv står bakom. 

Eliza och hennes monster är den mest samtida bok jag läst. Innehållet speglar världen precis som den är idag med allt vad det innebär internetrelationer, fandoms och hur snabbt saker sprids på nätet, och det gör boken mycket intressant att läsa. Tack vare Eliza som berättare blir språket humoristiskt, fast på ett lite mörkt sätt, och boken går därför snabbt att läsa. Så frukta inte de 400 sidorna, utan läs boken, för Zappia har verkligen lyckats!

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Francesca Zappia
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2018 (original: 2017) 
Antal sidor: 399 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Eliza and Her Monsters
Annat: 

Blev du intresserad?
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON
Boken i e-format finns på Adlibris and Bokus

onsdag 1 augusti 2018

Läst i juli

Antal böcker: 10 st 
Sov du lilla videung av Cilla & Rolf Börjlind
Livsblod av Gena Showalter
Eliza och hennes monster av Francesca Zappia
Livet i en skokartong av Liv Marit Wiberg
Under odjurspälsen av Klara Krantz
Love, Simon av Becky Albertalli
Freak av Karina Berg Johansson
En gång för alla av Sarah Dessen
#Walkwithme av Katarina Wilk
Demonviskaren av Lovisa Wistrand

Antal sidor: 3363 st
Antal sidor/dag (genomsnitt): ca 108 st

Kommentar:
Riktigt bra läsmånad, där jag läst många bra böcker och några lite mindre bra. Tacka vet jag semester - äntligen finns tid för att läsa! Har nu bara två böcker kvar att läsa för att klara mitt sommarläsmål på 18 böcker!

Böckerna i rangordning (där 1 är bäst):
1. En gång för alla av Sarah Dessen
2. Love, Simon av Becky Albertalli
3. Demonviskaren av Lovisa Wistrand
4. Sov du lilla videung av Cilla & Rolf Börjlind
5. Eliza och hennes monster av Francesca Zappia
6. #Walkwithme av Katarina Wilk
7. Freak av Karina Berg Johansson
8. Livsblod av Gena Showalter
9. Livet i en skokartong av Liv Marit Wiberg
10. Under odjurspälsen av Klara Krantz

Mest...
Överraskande: En gång för alla
Sorglig: #Walkwithme
Spännande: Demonviskaren

Bästa...
Karaktär(er): Iszaelda - Demonviskaren (Sån attityd, så stark, fast jag kan ännu inte stava hennes namn..!)
Titel: Livet i en skokartong (Säger i efterhand så mycket om hela bokens uttryck)
Citat: Inget jag minns som något speciellt.

Annat: -


söndag 29 juli 2018

Änglarnas kamp

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Änglarnas kamp, fjärde och sista boken om Nora, Patch och änglarna, skriven av Becca Fitzpatrick bjuder på en stormande upplösning. Efter att Nora tvingades svära en ed för Hank, innan hon tog hans liv, är hon nu den nya ledaren för Svarta Handens nefilarmé, och dessutom nefil själv. Nefiler och fallna änglar för ett oändligt krig mot varandra som nu trappats upp, så hur ska det gå ihop med Patch och Noras relation? 

Nora måste nu leda nefilerna, men kanske inte åt det håll de förväntar sig. Planen är att avstyra kriget och rädda så många som möjligt, men när det kryper fram att Nora dejtar en fallen ängel förlorar hon allt förtroende. Hon och Patch låtsas att de har gjort slut, efter inrådan av nefilen Dante, som blir Noras nya pojkvän. Han verkar dock ha andra planer än Nora. Planer som involverar svartkonst, som skulle vara förödande för hela världen. 

Hur skulle jag kunna infria löftet till ärkeänglarna utan att bryta eden jag svurit Hank? Jag såg bara en enda lösning. Jag skulle leda Hanks armé. Mot fred.
s. 28


* * *

Denna sista bok i serien om Patch och Nora är helt klart en värdig avslutning, men inte så mycket mer. Helt ärligt är jag nu riktigt trött på allt vad det heter fallna änglar, nefiler, och inte minst relationen mellan Nora och Patch, som inte alls känns verkligen längre. Problemet är att de haft så många motgångar, men ändå så löser sig allt alltid perfekt för dem, och visst är det fint och så, men realistiskt? Nej, inte ett dugg faktiskt.

Något jag dock gillar med just den här boken är att den känns mer genomtänkt än seriens tidigare delar. Det finns lite av en mysterieaktig känsla, där man själv kan vara med och luska i hur saker och ting hänger ihop. Kopplingen mellan allt är dock inte helt lyckad, för när Pepper Friberg kom in och plötsligt blev jätteviktig utan någon egentligen särskilt viktig anledning förstod man snabbt att något var på gång.

Något annat jag inte gillar är att Nora nu är en del av nefilerna. Visst, det skapar drama vilket ju alltid är välkommet, men jag tycker det blir jobbigt, för man vet aldrig vem som är ond och vem som är god. Okej, när jag skriver det så här låter det ju som det perfekta dramat, men av någon anledning blir det inte det... Jag stör mig också på nära slutet när Vee avslutar en viss grej, för det blev bara för mycket och var alldeles för passande. Det sammanfattar faktiskt boken och serien ganska bra - allt är lite för bra och passande för Nora och kompani hela tiden, och jag köper faktiskt inte det!

Änglarnas kamp är en bra avslutning på en okej serie, men sticker inte ut. Jag gillar mysterieinslagen, även om de inte är helt lyckade, då de skiljer boken från seriens andra delar. Jag tycker dock inte om hur allt hela tiden löser sig för Nora och de andra, för det känns ännu mindre realistiskt än att änglar existerar. Jag är dock glad att jag läste ut serien, men tycker att Becca Fitzpatrick borde ägna sig åt att skriva om enbart romantik i framtiden, för det är det hon gör bäst!

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Becca Fitzpatrick
Förlag: Ponto Pocket
Utgivningsår: 2015 (original: 2012) 
Antal sidor: 318 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Fallen ängel, Del 4
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Finale
Andra delar i serien: Fallen ängel, Förlorad ängel, Noras val
Annat: Läst som pocket

Blev du intresserad? 
Du hittar boken i pocketform på Adlibris, Bokus och CDON
Boken i e-format finns på Adlibris, Bokus och CDON