tisdag 25 juni 2019

Det måste gå

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Det måste gå är uppföljaren till Ulla M. Nissens De kommer ändå inte tro mig. Elsa har nu tillslut anmält våldtäkten hon utsattes för, men det blir inte bättre. Särskilt inte när hon tvingas till en kurator som inte förstår någonting. Hon förstår inte att det inte hjälper att prata om det, och dessutom menar hon att Elsa har en ätstörning så nu får hon inte längre träna. Samtidigt distanserar sig Elsa mer från Isak, som inte vet vad hon utsatts för. Hjälp kommer dock från oväntat håll från den nya killen Alexander, och snart är Elsa indragen i både kärleks- och vänskapsproblem, samtidigt som hon försöker lära sig att leva med ångesten, börja äta igen och bli den vanliga Elsa.

Hon reser sig och lägger tillbaka saxen. Stänger skrivbordslådan. Går ut på toan och snyter sig ljudligt. Möter sin rödgråtna spegelbild.
   ”Jag klarade det”, säger hon till sig själv. ”Det var nära, men jag kunde låta bli.”
   Hon drar ett djupt andetag och ser sig själv i ögonen. ”Jag ska fixa det här. Det kommer att gå. Det måste gå.”
s. 150-151 (e-bok)

* * *

För en gångs skull kan jag bedöma en uppföljare på ett rättvist sätt, då jag tog upp den direkt när jag avslutat boken innan. Så jag hann inte glömma karaktärer, känslor eller händelser. Jag tror dock att det är en sådan bok där man behöver ett färskt minne från början om man ska få ut något av den, för på 200 sidor blir annars startsträckan en för stor del av boken. Dessutom kastas man direkt in i handlingen och Ulla M. Nissen ger ingen chans till att friska upp minnet, så det är bara att vara med från början. 

När jag läste första boken funderade jag snabbt på att sluta läsa, och redan efter den var jag glad att jag inte gjorde det. Nu är jag ännu gladare, för den här boken är otroligt mycket bättre än ettan. Först och främst händer det mer saker, karaktärer utvecklas, relationer skapas och förändras, och det gör att boken lyckas med konststycket att engagera mig som läsare utan några större problem. 

När det gäller karaktärerna är boken också en fantastiskt positiv överrasknng. Jag gillar verkligen Elsa i den här boken, då hon har mognat otroligt snabbt och inser att hon är sjuk och låter andra hjälpa henne. I den här boken känns hennes känslor och upplevelser ännu mer äkta än i första boken och jag njuter verkligen av att läsa boken och se hur Elsa mår bättre. Och när man verkligen bryr sig om en boks karaktärer, då har författaren lyckats.

Relationerna är jag fortfarande inte imponerad av. Kärleken mellan Elsa och Isak känns falsk, då den är ytlig och orealistisk. Det blir bättre mot slutet, men jag är ännu inte övertygad om den magiska kärleken mellan två högstadieelever utan någonting gemensamt. Relationen mellan Elsa och Lilian älskar jag dock ännu mer nu, då den är verklig, fin och oväntad. Kärleken mellan (SPOILER!) Lilian och Alexander är dock som den mellan Elsa och Isak. Den är så oäkta, perfekt och inte alls oväntad. Nej, jag har svårt att köpa att det var kärlek vid första ögonkastet. Det känns för enkelt. 

Något jag verkligen älskar är relationen mellan Elsa och Alexander, för den är äkta. Dels för att det är ren vänskap mellan en tjej och en kille, och dels för att de delar svåra erfarenheter. Jag hade velat läsa mycket mer om deras vänskap, för den gillar jag mest med hela boken, då den är fylld av hopp. Något annat jag gillar är alla idéer som Elsas kurator delger henne under bokens gång, liksom alla hoppfulla citat. Budskapet i Det måste gå är liksom i första boken otroligt viktigt och allvarligt, men samtidigt hoppfullt och det gör boken oväntat bra. 

Det måste gå är en bra uppföljare, då den är bättre. Handlingen är bredare, mer mångsidig och mer hoppfull. Budskapen är viktiga, fina och lärorika. Även om relationerna känns oäkta, för simpla och lågt prioriterade, lyckas Ulla M. Nissen beskriva flera vänskapsband på ett realistiskt, vackert och oväntat sätt. Det är dem och alla budskap som bär upp boken och gör att jag kommer minnas den fylld med hopp, glädje och förvåning. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Ulla M. Nissen
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 262 st (Inbunden: 200 st)
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Elsa-serien, Del 2
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Det måste gå
Andra delar i serien: De kommer ändå inte tro mig
Annat: Läst som e-bok

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.


lördag 22 juni 2019

Någon dag

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Någon dag är tredje boken i David Levithans serie om En och Rhiannon och deras omöjliga kärlek. En väljer att ge sig av långt bort från Rhiannon, för att hon ska kunna bygga sig en verklig framtid, i vilken En själv inte kan ingå. Samtidigt växer vänskapen mellan Rhiannon och Nathan, då de delar insikter som få i världen har. När det visar sig att det finns fler som En i världen, däribland X, blir situationen dock snart hotfull, då alla inte hanterar kroppsbyten så respektfullt som En. En lär sig mer om både sig själv och sitt liv, men måste också fatta ett beslut En aldrig kunnat föreställa sig att stå inför. Kan verkligen kärlek vara så stark att den överlever det här omöjliga scenariot?

En har försvunnit, men inte hennes kärlek.
   ”En måste finnas därute någonstans”, säger jag.
   ”Jag är trött på att vänta”, svarar hon.
   ”Då får vi leta”, säger jag till henne.
   Det måste finnas ett sätt.
s. 15

* * *

Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt att ge ännu fler aspekter på det oerhört intressanta och unika ämne som David Levithan har introducerat i världen med hjälp av En. Fast faktum är att det visst finns ännu mer inom ämnet att berätta om, och jag tycker att den här boken är den mest intressanta hittills. 

Det jag gillar mest är att det verkligen händer saker här. Det är spänning, oväntade vändningar, nya, mystiska perspektiv och inte minst all den action som X skapar. Det gör boken riktigt intressant att läsa på ett nytt sätt, men samtidigt finns också alla djupa funderingar och reflektioner kring kön, identitet och liknande kvar. Det blir verkligen en grym blandning, som än en gång medför att Levithan skapat något helt unikt. 

Jag uppskattar verkligen alla nya dimensioner kring kroppsbytena som kommer fram nu med X. Det som i tidigare böcker känts märkligt men harmlöst blir plötsligt skrämmande, och det väcks stora frågor kring etik och moral, samt rätt och fel. Det är så otroligt stora dilemman i boken att den är omöjlig att lägga ifrån sig! Det är verkligen en blandvändare ju närmare slutet man kommer, och det är härligt med sådana böcker. 

Något annat jag tycker mycket om är just att man får läsa från olika perspektiv, då man får se handlingen från olika håll. Det är en så härlig känsla när man förstår att En verkligen inte är ensam, och jag älskar dessutom verkligen slutet. Det är så otroligt fint och passande, då allt nu känns ganska fulländat. Det är också kul att få lära känna Nathan mer, och jag gillar också vänskapen mellan honom och Rhiannon. Samtidigt blir jag aldrig så fast i relationerna som jag skulle vilja bli för att det här ska vara en sådan bok som jag bär med mig i framtiden. I allmänjet finns det något i den som gör att boken trots allt inte når hela vägen in till mig, och det är otroligt synd. 

Någon dag lyckas hitta ännu fler intressanta och unika perspektiv på frågorna om kön, identitet, etik, moral och vår existens. Det är stundtals djupt, stundtals lättsamt, actionfyllt och skrämmande. Resultatet av denna unika blandning är en intressant bok som får mig att tänka efter på mycket. Samtidigt når den inte riktigt hela vägen, och vad det beror på är en gåta lika stor som varför En, X och de andra vaknar upp i en ny kropp varje dag. Det är dock en underbar serie för den som önskar få några djupa, oväntade och fascinerande tankeställare, och jag är glad att jag tagit del av dem. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: David Levithan
Förlag: Gilla Böcker
Utgivningsår: 2019 (original: 2018) 
Antal sidor: 444 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: Everyday, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Someday
Andra delar i serien: Jag, En,  En annan
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.


torsdag 20 juni 2019

10 böcker som gett mig nya insikter och lärdomar - DEL 1

När jag skriver det här inlägget har jag just läst ut Ray Bradburys Fahrenheit 451. Den klassiska romanen från 1953 som beskriver en dystopisk framtid där brandmän inte förhindrar bränder, utan skapar dem. Närmare bestämt bränner de upp böcker och – om så krävs – hus och dess invånare. Allt för att utradera vårt litterära arv, då man anser att böckernas fiktiva världar inte för med sig någonting gott, just för att de inte är på riktigt. 

Fast det stämmer inte. Böcker har gett mig både underhållning, inspiration och kunskap. Därför vill jag dela med mig av tio skönlitterära böcker som gett mig nya insikter och lärdomar för livet. Det är sådana böcker som Bradburys brandmän inte förstod fanns. Böcker som gett mig ny fakta och nya sätt att se på världen. Sådana böcker som kan göra skillnad. Jag börjar med fem av dem idag, och återkommer snart med resten.

Varning för spoilers!

Jojo Moyes succéroman Livet efter dig fick mig inte bara att gråta floder, utan den gav mig också helt nya perspektiv på eutanasi (dödshjälp). Det är ett otroligt kontroversiellt ämne och tidigare har jag haft svårt att förstå varför det får finnas i vissa länder. Efter att ha fått sätta mig in i Will Traynors liv och se saken från hans håll insåg jag dock verkligen att det ibland kan kännas som enda utvägen, när man har förlorat allt man en gång var och hade. Efter att ha läst den här boken har jag fått nya insikter i frågan kring dödshjälp, och jag kan numera se den ur olika perspektiv och förstå dess komplexitet. 

Det vi ständigt hör om på nyheterna – förmodligen flera gånger varje månad – valde Angie Thomas att skriva en ungdomsbok om, vilket resulterade i The Hate U Give. Här beskriver hon trovärdigt livet som svart i USA, polisvåldet och rädslan för att hamna i situationen där någon skjuter först och frågar sedan. Man får se saken från de utsattas perspektiv, och det har gett mig mycket större förståelse för den här fruktansvärda situationen. Thomas beskriver allt på ett realistiskt sätt och kritiken är samtidigt underförstådd, vilket gör det här till en bok som kan göra stor skillnad, om fler tar del av budskapet och tar lärdom av Angie Thomas ord. 



Genom Innan ni tog oss berättar den talangfulla författaren Lisa Wingate om en verklig historia som påverkat otroligt många föräldrar och deras barn, men som trots det är okänd för de flesta. Under första halvan av 1900-talet ansågs Tennessee Children's Home Society vara ett bra barnhem, men under ledning av Georgia Tann stals barn från sina familjer dit, för att säljas till nya föräldrar. Wingate skriver fiktivt men med många historiska inslag om denna skandal, och därför är boken otroligt lärorik. Den berör ett ämne som borde vara mycket mer känt än det är idag, och jag är glad att jag nu vet vad som hände i Tennessee för inte ens hundra år sedan. 

De kommer ändå inte tro mig tacklar flera väldigt tunga ämnen på ett proffesionellt sätt, tack vare författaren Ulla M. Nissen. När jag läste boken fick jag mycket stor förståelse för hur en person kan må efter att ha utsatts för ett sexuellt övergrepp, samt vilka följder ett sådant trauma kan få, trots att jag själv tack och lov helt saknar erfarenhet där. M. Nissen skriver otroligt autentiskt, rättframt och äkta. Hon utelämnar inga förfulande detaljer, och det är det som gör att man verkligen får sätta sig in i situationen för den som blivit sexuellt utnyttjad och lider av en ätstörning. Den här boken ger verkligen unik möjlighet till ökad förståelse för dessa tuffa situationer.

Den kritikerrosade Störst av allt skriven av Malin Persson Giolito har gett mig mycket mer än en unik, skrämmande och oförglömlig läsupplevelse. Så mycket att jag faktiskt skrev ett tal om det i skolan. Det viktigaste som boken har lärt mig är om de enorma klasskillnaderna i Sverige. Skillnaden i medellivslängd mellan en högutbildad i Danderyd och en lågutbildad i Vårby är exempelvis 18 år. Och i Danderyds kommun använder unga överlägset mest narkotika i hela Stockholms län - mer än i något underklassområde. Persson Giolito berättar om det som ingen annan vågar berätta om. Utan den här boken hade jag aldrig fått kunskap om överklassens baksida och riskerna med våra stora klasskillnader. Det är en otroligt viktig bok om det svenska samhället idag, som gett mig mycket mer än en fantastisk läsupplevelse. Den här boken kan verkligen påverka och göra skillnad.

Det här är de fem första böcker jag vill tipsa om till den som vill läsa något som ger ny kunskap, nya lärdomar och nya insikter som förmodligen varar livet ut. Nästa vecka kommer fortsättningen. Ha nu en fin midsommar!

tisdag 18 juni 2019

Den sista stjärnan

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Den sista stjärnan är den tredje och sista boken i Den femte vågen, skriven av Rick Yancey. Slutet är nu nära. Om bara fyra dagar kommer De Andra att spränga alla städer i luften, och det är sista chansen för Cassie, Ben, Ringer och Evan att rädda världen. Men vem kan man lita på i den värld där till och med de närmsta kan tillhöra fienden? Och är det värt att kämpa för en värld där man skjuter först och frågar sedan, då man aldrig vet vem man kan lita på? Finns det ens någon mänsklighet kvar i en sådan värld?

De Andra kom fram till att enda sättet att rädda världen på var genom att utplåna civilisationen. Inte utifrån, utan inifrån. Det enda sättet att utplåna den mänskliga civilisationen på var genom att förändra den mänskliga naturen.
s. 24


* * *

Saken är den att jag älskade första boken. Därefter blev andra boken en ohygglig besvikelse. Den här avslutande boken placerar sig någonstans mittemellan. Det är en spännande bok med en hygglig handling, men den når inte alls lika långt som första boken, och det är synd med tanke på att det här är det jag kommer minnas bäst av serien.

Jag har redan från börjat älskat själva idén till serien och inte minst den här boken. Den är dystopisk, fast på ett annorlunda sätt, vilket är otroligt välkommet. Den sista stjärnan lyckas dessutom med konststycket att blanda det här djupet och vagheten som en utomjordisk invasion innebär, med spänning, driv och vändningar. Det gör boken otroligt spännande och lättläst redan från början. Problemet är bara att jag saknar en huvudhandling och något att fästa blicken extra mycket emot. Först i slutet når man närmare själva slutmålet, vilket gör att boken inte har en optimal röd tråd. Det händer mycket, men inte så mycket som verkligen fångar en, och jag har därför svårt att hitta något att verkligen vänta på.

Nästa problem är karaktärerna. Nu var det längesedan jag läste de andra böckerna i serien och kanske ligger en del av problemet i det, men jag saknar verkligen att komma nära karaktärerna. Samtidigt ska ju något sådant inte bära sig på förgående böcker, och här känner jag verkligen distans från alla karaktärer. Man får inte ta del av så mycket känslor och djup, utan allt blir ganska platt, särskilt när det gäller Cassie som väl ändå måste klassas som främsta huvudperson. Ett skäl är nog att man läser från så många olika perspektiv, vilket gör det svårt att komma nära en person, men jag saknar verkligen det. Jag är dock glad över att få lära känna Ben lite mer, liksom att få se Sams utveckling då han är en så otroligt häftig liten karaktär som verkligen bär upp boken. 

Jag måste också säga något om slutet, för det är inte alls vad jag hoppats på. Det känns som att Rick Yancey gör det lite för lätt för sig med detta hastiga och knappa slut. Man får inte något riktigt avslut och ärligt talat är det ju helt fel person som blir offret. Det känns inte heller som att man får något riktigt kvitto på att det nu är tryggt i världen igen, och därför är jag verkligen inte nöjd när jag slår igen boken och berättelsen om Cassie, Ben och Ringer för sista gången. Trist känsla att lämna en serie med. 

Den sista stjärnan är bättre än boken innan, men inte så bra som en avslutning måste vara för att jag ska minnas Den femte vågen med positiva känslor. Jag saknar en huvudhandling och något som verkligen bär boken framåt, även om flytet är oväntat bra. Jag saknar också att få komma nära alla huvudkaraktärer och bli engagerad i deras berättelser, även om jag gillar att få lära känna Ben och Sam mer. Men framför allt saknar jag ett slut som känns rätt och som får mig att minnas Den femte vågen med värme.

Betyg: 
    

Författare: Rick Yancey
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2017 (original: 2016) 
Antal sidor: 371 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Den femte vågen, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Last Star
Andra delar i serien: Den femte vågen, Det oändliga havet
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.


lördag 15 juni 2019

Europa pandemus

Tack, Miramir Förlag, för ett skrämmande recensionsexemplar!

Europa pandemus är Peter Westbergs nyskrivna dystopiska roman, som utspelar sig runtomkring i Europa. Allt börjar i Spanien, där människor plötsligt börjar förvandlas till zombieliknande varelser. Det är en epidemi som sprider sig i en fasansfull takt, från land till land. I Spanien flyr Marta från varelserna, för att få återse sin familj i Polen en sista gång. I Sverige blir barnen Lisa och Sebastian desperata när deras föräldrar förvandlas. Italienaren Niccolo befinner sig också i Spanien, men vet inte vart han ska fly. Och i Sverige finns också Georg, påväg mot den dotter i Polen som han förlorat kontakten med. Olika bakgrund och olika mål, men i slutändan kommer alla gå samma öde till mötes. 

Nyhetssändningarna, som manat folk att hålla sig i säkerhet inomhus, hade slutat redan ett par dagar efter de första rapporterna som bekräftade att den smitta som förvandlade folk till våldsamma galningar spridit sig likt en löpeld från södra delarna av Europa och nu, till sist, nått Sverige.
s. 18

* * *

Jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig när jag slog upp Europa pandemus. Och nu i efterhand vet jag egentligen inte heller vad jag just har läst och upplevt, och jag tror inte att det är något jättepositivt. Samtidigt tycker jag nog troligtvis faktiskt om boken, men jag kan ärligt talat inte svara på varför.

Jag både gillar och ogillar genren och typen av bok. Det är intressant att läsa en form av dystopi i unik tappning, då boken verkligen sticker ut bland alla andra katastrofböcker. Samtidigt saknar jag en handling som verkligen griper tag i sina läsare. Jag saknar stordåd, mäktiga handlingar, svåra beslut, dilemman, känslor... Ni vet, sådant som gör att en bok inte blir platt, utan ger den ytterligare dimensioner vilka gör att boken påverkar en. Nu gillar jag verkligen den utstickande idén, men jag saknar en handling som förvånar, engagerar och berör. 

En stor bov i dramat tror jag är karaktärer. För jag känner aldrig att jag kommer dem nära. Man får inte ta del av deras innersta känslor, och givetvis är det svårt att gå på djupet när det är så många olika personer man följer. Jag tror att boken hade vunnit på lite färre perspektiv och några utvalda karaktärer som man verkligen får komma nära. Det hade gett mer igenkänning och känslor, för persongalleriet är egentligen lyckat. Det är personer med olika livshistorier, mål för framtiden och i olika åldrar, och hade mer fokus lagts där kunde resultatet blivit oerhört intressant. 

En sista sak jag verkligen önskar ge Peter Westberg en eloge för är hur flera av de många perspektiven snyggt kopplas samman mot slutet. Det är egentligen ingenting oväntat, men jag gillar ändå idén med att låta en berättelse börja i Sverige och en annan i Spanien och Polen, för att sedan föra dem samman. Det är alltid så intressant att få olika perspektiv på samma sak. Nu undrar jag bara om det här är slutet i berättelsen om Georg, Marta och alla andra, för det finns ju så mycket mer att reda ut. Slutet bjuder på väldigt många cliff-hangers, och det är ju underbart, så länge det inte är slutet-slutet.

Europa pandemus får mig inte att varken tycka, tänka eller känna så mycket. Även om jag verkligen tycker om idén till boken är jag inte helt nöjd med resultatet. Handlingen är platt och jag saknar att bli överraskad, engagerad och berörd. Jag saknar också att få lära känna karaktärerna, för karaktärerna liksom deras koppling till varandra är egentligen otroligt lyckande. Blir det en fortsättning ser jag fram emot ännu mer eftertanke bakom varje ord, för grunden finns redan!

Betyg: 
    

Författare: Peter Westberg
Förlag: Miramir Förlag
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 323 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Europa pandemus
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.


torsdag 13 juni 2019

De kommer ändå inte tro mig

De kommer ändå inte tro mig är skriven av Ulla M. Nissen och handlar om Elsa som just börjat åttan på en ny skola i en ny stad, bland helt nya människor. Så när Elsa blir bjuden på en föräldrafri fest i början av terminen kan hon ju inte bara tacka nej och missa chansen att få vänner, så hon ljuger för sina föräldrar. När hon utsätts för ett sexuellt övergrepp under festen kan hon inte heller berätta det för någon, för de kommer ändå inte tro henne. Elsa kommer längre in i sin ångest, samtidigt som hon kommer närmare både kompisar och killar. Men om alla verkligen visste exakt vad Elsa gjort så skulle de tycka att hon är så äcklig att de aldrig mer skulle vilja vara med henne, så nu handlar allt om att glömma.

Hon kan inte fatta att det händer. Det är så fruktansvärt obeskrivligt outhärdligt.
   Så hon stänger av.
   Musiken där ute i vardagsrummet hörs långt borta, som genom ett filter.
   ”Tror du att du och jag kommer att minnas den här kvällen...”
   Hjärtat vill banka sig ut ur bröstet och halsen är hopsnörpt. Han luktar vidrigt. Och han tvingar henne.
s. 18-19

* * *

När jag hade läst 63 sidor var jag nära att lägga undan boken för gått. På grund av bara ett skäl, och det var att jag och huvudpersonen Elsa inte klickade. Elsa som är 14 år och går i åttan men så mycket barnsligare än min lillasyster som går i sjuan. Tillslut bestämde jag mig för att läsa klart boken, och det är jag trots allt glad att jag gjorde. Fast jag och Elsa kom inte mer överens efter 221 sidor, och det är verkligen mitt största problem med boken.

Jag är övertygad om att det här boken är perfekt för rätt läsare, men jag själv kan inte alls känna igen mig i Elsa, som är fjorton år och dricker alkohol på föräldrafria fester, får panik om någon ser henne när hon inte har plattat håret och bekymrar sig över att hon bara har A-kupa. Det är verkligen det största problemet för mig och det som gör att jag inte kan uppskatta boken. Den verklighet Ulla M. Nissen beskriver påminner inte på något som helst vis om den verklighet jag själv levde i när jag var fjorton år. 

Å andra sidan är jag otroligt tacksam att jag inte levt det liv som Elsa lever och tvingas genomgå allt hon genomgår, och med bokens huvudämnen tror jag verkligen att M. Nissen har lyckats. Jag skriver tror eftersom att jag själv inte vet hur det är att utsättas för övergrepp och må psykiskt dåligt. Alla Elsas upplevelser känns äkta då de är så nakna och ärligt beskrivna. Det är bara fakta och inga krusiduller och det gör boken väldigt rå och stark att läsa. Man sätter sig verkligen in i Elsas förfärliga situationen när den känns så verklig och det gör att bokens viktiga budskap kommer fram otroligt bra.

Ibland är det dock svårt att känna med Elsa i sin situation när hon behandlar andra illa. Det känns ändå som ett så vanligt sätt att hantera psykisk ohälsa och trauman på att det verkligen passar i boken, även om det gör det ännu svårare för mig att fastna för den, då jag inte har många skäl till att tycka om Elsa eller engagera mig i hennes liv. Jag gillar inte heller hur simpla alla relationer har gjorts i boken. Det är uppenbarligen inte där fokus ligger, för det är för overkligt att den coolaste killen Isak i nian blir störtförälskad i Elsa i åttan så fort han ser henne. Lika otroligt är det att Elsa direkt får plats i de populäraste tjejernas gäng. Samtidigt blir relationen mellan Elsa och Lilian snart trovärdig och den gillar jag verkligen, då Lilian förvånar mig. Den vänskapen är helt klart bokens största behållning. 

Något mer jag inte gillar i boken är att det inte händer så mycket. Början är okej, men i mitten är det mest ett evinnerligt trampande där Elsa äter mindre, tränar mer och mår sämre, samtidigt som hon stöter bort Isak. Boken hade vunnit på att vara kortare och skippa all händelselöshet, alternativt slås ihop med nästa bok. Nu är slutet tvärt och väcker så många frågor att jag var tvungen att läsa nästa bok direkt, för att kunna hänga med. Att läsa båda böckerna direkt kändes naturligt, i De kommer ändå inte tro mig finns inget avslut.

De kommer ändå inte tro mig har lagt nästan allt fokus på de viktiga budskapen, och når därmed fram med dem, men inte som ungdomsroman. Jag och huvudpersonen Elsa klickar aldrig, och dessutom känns kärleken overklig, även om relationen mellan Elsa och Lilian är lyckad. Jag saknar också ett bra avslut där boken inte kräver uppföljaren för att bli hel. Det är en viktig bok som skildrar tunga ämnen på ett bra sätt, men mer fokus på karaktärer och relationer hade behövts för att nå längre. 

Betyg: 
    

Författare: Ulla M. Nissen
Förlag: Hoi Förlag
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 221 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Elsa-serien, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: De kommer ändå inte tro mig
Andra delar i serien: Det måste gå
Annat: 

Blev du intresserad?
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON. 


måndag 10 juni 2019

Min sommarläsning 2019

Nu har mitt sommarlov precis börjat, och jag ser verkligen fram emot ett avkopplande lov, framför allt fyllt av en massa läsning. Därför tänkte jag nu dela med mig av de böcker jag redan nu planerar att läsa under sommaren. Förhoppningsvis blir det ännu fler i slutändan!


Crooked Kingdom av Leigh Bardugo ingår i ”Projekt: läsa mer på engelska”. Just den här boken då jag älskade Högt spel och inte orkar vänta på översättningen ända till november. 

Dorei av Karolina Bjällerstedt Mickos är avslutningen på hennes grymma, unika serie. Det är ett recensionsexemplar hög tid att jag tar tag i, men samtidigt vill jag inte att denna serie ska ta slut än. 

En andra chans av Jojo Moyes ser jag fram emot då jag älskade Livet efter dig och Arvet efter dig. Den är dessutom en pocket = perfekt för resväskan. Nu har jag väntat ända till semestern på att läsa denna!

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury är en del av mina mål att läsa fler klassiker, och mer på engelska, och en bok som låter intressant och som en lagom utmaning. Och så har jag redan lånat den i skolan.

Till minne av en villkorslös kärlek av Jonas Gardell har stått i min bokhylla länge, och med tanke på att jag gick i prideparaden förra året för att marknadsföra boken för förlaget så vill jag gärna läsa den också.




1984 av George Orwell är en annan del av mitt lilla projekt att läsa några klassiker, nu när jag faktiskt har tid. Den här har jag  länge velat läsa. Inbillar mig att det är dystopiernas moder..?

Hålla andan av Flora Wiström är efterlängtad på många håll just nu, och en bok jag själv också vill läsa, då det är kul med böcker av svenska, unga författare. Och så har jag hört så mycket bra om den redan!

Wildcard av Marie Lu kommer på svenska här i dagarna och jag ser verkligen fram emot att få tag i den snart och läsa mer om Lus fantastiska värld, där tjejerna ofta är de starkaste och tuffaste.

Isla and the Happily Ever After av Stephanie Perkins är även den på engelska, då jag inte orkar vänta på Modernistas översättning som aldrig tycks komma... Hur som helst älskar jag Perkins somriga böcker!

Det är alltid nåt man inte ångrar av Stephanie Tromly står redan i min bokhylla. Jag ser fram emot att läsa mer om Zoe och Digby, då jag älskar den humoristiska, färgstarka serien. Perfekt sommarbok!

Vad planerar ni att läsa i sommar?