tisdag 16 oktober 2018

Bakom väggens dörrar

Tack, Kristina Sumoela Björklund, för det spännande och läskiga recensionsexemplaret!

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Bakom väggens dörrar är den fristående fortsättningen på Kristina Suomela Björklunds Karne - Skriet från häxberget. Här möter vi ännu en gång Märit, som nu är gravid med den kille hon mötte i en annan tid. Vi möter också hennes kollega Tindra, som tar sin tillflykt till Norrland och sitt barndomshem efter svåra händelser. Tanken är att hon nu ska koppla av och skriva på sin bok.

Det blir dock inte alls så, när märkliga saker snart börjar ske. Det syns vattenpölar på golvet i stugan som byggts av gamla dörrar och andra delar som annars bara skulle ha slängts, och i väggarna hörs knackningar. Snart börjar Tindra även se skepnader som talar till henne. De talar om tvillingar och om mord och gör att Tindra börjar nysta i tidigare, fruktansvärda händelser i den lilla orten Rinneå. Det hon får fram är långt mer skrämmande än hon någonsin kunnat föreställa sig, och det tycks inte ha fått något slut ännu...

”Såg jag syner som liten?” frågade Tindra.
   ”Ja, det hände att du sa att du såg saker som ingen annan såg. Hur så? Har det hänt igen?” Rösten darrade en aning.
s. 80-81


* * * 

Sedan sekunden då jag läste ut Karne - Skriet från Häxberget har jag längtat efter att läsa uppföljaren. När jag då läste "fristående fortsättning" blev jag orolig, då första boken bjöd på en riktig cliff-hanger. Tack och lov oroade jag mig i onödan, för Bakom väggens dörrar ger precis det jag ville ha, och går i linje med Karne, men är ändå helt sin egen.

Det jag gillar mest är språket. Jag gillar hur Kristina Suomela Björklund skriver så enkelt, och gör boken lättläst, men ändå på ett sätt som gör att man verkligen känner det karaktärerna är med om. Det är imponerande hur hon får till den där balansen. Det här är inte en bok läser en mörk kväll när bara jag är vaken, för den är verkligen delvis obehaglig.

Det där med ”delvis” är en annan väldigt bra grej. Det är verkligen mycket upp och ner, lite som dag och natt, och vissa delar är riktigt skrämmande, medan andra känns som delar från vilken roman som helst. Att Suomela Björklund får till de här kontrasterna gör att boken blir alldeles lagom. Jag personligen har svårt för alldeles för läskiga böcker, men lite obehag passar bra och kombinationen är verkligen snyggt gjord.

Jag gillar dock inte den här boken lika mycket som ettan, och det jag saknar främst är det intressanta inslaget om häxprocesserna, som varvades med en del fakta och gjorde boken helt unik. Bakom väggens dörrar är lite mer som vilken annan skräckbok som helst, vilket dock inte innebär att den är dålig, utan bara att den inte är något särskilt. Den här mixen av vardag och läskighet gör dock att även den här boken sticker ut, om än inte lika mycket som första boken. 

Bakom väggens dörrar ger svar på de orättvisa cliff-hangers förra boken bjöd på, och Suomela Björklund fortsätter imponera med sitt enkla, men perfekta språk. Jag gillar hur skräck och vardag balanseras på ett sätt som gör att boken passar alla, även om jag saknar det unika med häxprocesserna i förra boken. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Kristina Suomela Björklund
Förlag: Whip Media
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 236 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: Karne, Del 2 (fristående böcker)
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Bakom väggens dörrar
Andra delar i serien: Karne - Skriet från häxberget
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.


lördag 13 oktober 2018

The Catcher in the Rye

The Catcher in the Rye är J.D. Salingers enda bok och den publicerades först år 1951. Då var boken mycket omtalad och utstickande, och idag används den gärna inom undervisning. Det var också så jag kom i kontakt med boken, som utspelar sig i USA på 1950-talet. Huvudpersonen är Holden Caulfield, en sjuttonåriga kille som, när vi möter honom, just blivit utsparkad från sin fjärde skola. Holden väljer att ta tillflykten till New York.

Det blir en kort men intensiv resa, med alltifrån ankor vid Central Park till möten med gamla bekantskaper och perversa före detta lärare. Holden delger läsaren sin mörka, men uppriktiga syn på livet och samhället. Det är en bok om ensamhet, att hitta sig själv och att växa upp, med enbart precis 245 upprepningar av ordet ”goddamn”. 

He was singing that song, 'If a body catch a body coming through the rye.' He had a pretty little voice, too. He was just singing for the hell of it, you could tell.
s. 125


* * *

Jag tror att det här är en sådan där bok som man helt enkelt bara ska läsa, för meritens skull. Så mycket orsak till att läsa den kan åtminstone inte jag se. Det är en rent ut sagt bisarr bok, den röda tråden är otydlig och handlingen märklig, ofullständig och trist. Gräver man lite djupare kan man dock hitta budskap om ensamhet, depression, identitet och så vidare, och så vidare. Vägen dit är dock så svår att allt nöje försvinner.

Det största problemet för min del är nog egentligen språket. Som sagt upprepas bland annat ordet ”goddamn” nära 250 gånger, och det finns listor på orden i boken och deras frekvens att hitta på internet. Så stort är alltså det här ämnet. Det finns också skämtsamma texter om boken som använder precis alla Holden Caulfields favorituttryck, däribland ”madman”, ”terrific”, ”lousy”, ”phony”, ”old” och ”that kills me”. Tro mig, när man läser ”terrific” för femtionde gången är det tröttsamt och man undrar om man inte redan läst den här sidan. De språkliga upprepningarna gör förvisso att det är tydligt att den unike Holden berättar, men det gör språket oerhört fyrkantigt och tråkigt.

Dessutom händer det så lite. Eller så här: Det händer mycket, men det är som att det enbart händer för Holden och att han återger det, så som läsare får man aldrig vara med och känna, beröras och häpna, för allt är så avlägset, vilket gör läsningen trist. Dessutom finns ingen som helst struktur i boken, och sakerna som händer har sällan någon koppling till varandra och känns sällan realistiska.

Det finns dock en del tankar kring livet, religion och så vidare, samt några fina citat, i boken, men även där speglas tydligt att det inte finns någon som helst struktur i boken. Citaten är alla extremt olika utan någon som helst koppling. Samtidigt är det ju lite så Holden är. Att det här var en av de mest omtalade och tabubelagda böckerna när den först publicerades kan jag dock inte förstå, för nog för att den är märklig, men särskilt märkvärdig är den ändå inte. 

The Catcher in the Rye har chockat, engagerat och delat på världen i flera årtionden. Jag förstår dock inte grejen, och faller varken för handling, språk eller Holden Caulfield. Alla delar känns i mina ögon enbart mycket märkliga. Boken har dock sina ögonblick, och en del fina citat och tänkvärda budskap som man får söka efter för att finna gör dock upplevelsen lite bättre. 

”Life is a game, boy. Life is a game that one plays according to the rules."
"Yes, sir. I know it is. I know it."
Game, my ass. Some game. If you get on the side where all the hot-shots are, then it's a game, all right — I'll admit that. But if you get on the other side, where there aren't any hot-shots, then what's a game about it? Nothing. No game.
s. 9

I was wondering if it would be frozen over when I got home, and if it was, where did the ducks go. I was wondering where the ducks went when the lagoon got all icy and frozen over. I wondered if some guy came in a truck and took them away to a zoo or something. Or if they just flew away.
s. 13-14

What really knocks me out is a book that, when you're all done reading it, you wish the author that wrote it was a terrific friend of yours and you could call him up on the phone whenever you felt like it. That doesn't happen much, though.
s. 19


Almost every time somebody gives me a present, it ends up making me sad.
s. 55


Betyg: 
     

Författare: J. D. Salinger
Förlag: Penguin Books
Utgivningsår: 2010 (original: 1951) 
Antal sidor: 230 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Catcher in the Rye
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON


torsdag 11 oktober 2018

Warcross

Warcross är Marie Lus senaste bok och första delen av två i en serie om spelet Warcross. Ungefär 90% av jordens befolkning är idag uppkopplade mot den enorma spelserver som en trettonårig Hideo Tanaka en gång uppfann. Med bara ett par glasögon hamnar man i en helt annan värld - en värld av stora världstuneringar och nöjesspel, men också en enorm svart marknad.

Emika Chen är en av de som fastnat för spelet, och för henne är det ett sätt att fly från sina verkliga bekymmer med pengar och obetalda hyror. När girigheten en dag vinner mot moralen blir hackaren Emika plötsligt ett namn på varenda löpsedel och när hon kontaktas av spelets grundare med ett jobberbjudande förändras hennes liv för alltid. Hon upptäcker en helt underbar värld, men även där finns mörker och ondska som hotar att förgöra allt och alla. Eller?

Det finns de som säger att Warcross bara är ett idotiskt spel. Andra säger att det är en revolution. Men för mig och miljontals andra är Warcross det enda idotsäkra sättet att fly våra problem en liten stund.
s. 35


* * *

Legend var fantastisk. Den unga eliten var inte alls i min smak. Warcross är om möjligt  bättre än Legend. Marie Lu har verkligen hittat hem - hon har nu hittat sin rätta genre, för här skriver hon med bravur, och tack vare den oväntade och skickligt gjorda vändningen i slutet får hon mig att vilja läsa andra boken redan nu! 

Jag imponeras av hur författaren lyckas introducera sina läsare till en helt ny, okänd värld utan att det för den skull blir det här överdrivna beskrivande och ett gäng extremt, sega första kapitel. Här kastas man direkt in i handlingen och formaliteterna kommer längs bokens gång, vilket fungerar fantastiskt bra och gör att boken flyter på från start.

Att boken är hutlöst spännande med en mycket aktuell och ändå högst osannolik handling är ju också ett skäl till att läsningen går som en dans på rosor. Boken blir särskilt rafflande i andra halvan och då flyger sidorna förbi, då det verkligen drar ihop sig på alla sätt och vis. Visserligen är boken ofta förutsägbar, och snabbt listar man ut hur relationer kommer utvecklas och vem som är skyldig och så vidare, men det gör inte så mycket, för vägen dit är underbar och ofta förvånande. 

Jag gillar relationerna - särskilt relationen mellan Emika och Hideo, som inte är det minsta oväntad, men ändå fin och trovärdig. Den är visserligen inte heller särskilt unik, men man är ju alltid lite svag för relationern mellan människor med olika status i samhället. Det fungerar alltid för att få läsaren engagerad! 

Något jag älskar med boken är Emika. För det första gillar jag att Marie Lu låter en ung tjej ensam axla huvudrollen och rollen som hjälte. Hon har visserligen viss hjälp från olika håll, men det är ändå hon som gör det mesta själv och jag älskar känslan av girl-power. Dessutom gillar jag att Emika är en hackare och mycket teknikintresserad, och att boken därmed hjälper till med att slå hål på normer som säger att det är killar som ska hålla på med teknik, datorer och liknande. Så bra!

Warcross är spännande från första till sista sidan, och unik i sin genre. Att boken är förutsägbar och relationerna klassiska spelar ingen roll, för resan dit är ständigt oväntat, trovärdig och underbar att följa. Dessutom älskar jag Emika som huvudperson, och att Marie gör henne till en stark, ung kvinna som bryter flera av samhällets normer. Marie Lu har verkligen hittat sin rätta genre, och jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen!

Betyg: 
    

Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2018 (original: 2017) 
Antal sidor: 333 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Warcross, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Warcross
Andra delar i serien: Wildcard
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.
Boken i e-format finns på Adlibris och Bokus

tisdag 9 oktober 2018

Bokmässan 2018 - Min helg

Hej, alla!

Mer än vecka har nu gått sedan jag kom från Göteborg och Bokmässan 2018, och det är ju hög tid att jag berättar lite om min helg! Jag vet inte vilken i raden av bokmässor det här är för min del, men nu har mässan nästan blivit något av en vana, vilket är kul!

* * *

Fredagen

Jag och mamma tog ett tidigt tåg från Stockholm till Göteborg och när vi kom fram åt vi lunch i Nordstan och passade även på att titta i lite butiker. Därefter bar det av mot svenska mässan! Där gick vi först bara runt och njöt lite, och jag såg till min glädje att ett citat från min recension av Luna Olympia prydde en monter, och i Seraf Förlags monter hittade jag novellen Levande död vars baksida jag är citerad på. Så kul!



Därefter lyssnade jag och mamma på Mats Strandberg om Slutet i Storytels monter. Efter att tidigare bara varit lite intresserad av boken blev jag nu mycket nyfiken på att läsa den. Jag gick även och lyssnade på Lovisa Wistrand som pratade om Demonviskaren och det var ett roligt samtal om drakar, fiender och kärlek. Dessutom är det alltid lika roligt att se och höra författare bakom böcker i verkligheten!




Senare gick jag och lyssnade på Agnes när hon intervjuade Ingela Korsell och Henrik Jonsson på en scen i Bonnierförlagens monter. Den intervjun fick mig att undra varför jag inte läst PAX-böckerna, och Agnes var verkligen duktig på att hålla i samtalet! Efter det träffade jag Agnes och hennes kompis Sara och vi gick runt på mässan ett tag innan vi gick och lyssnade på Karl Modig och därefter Elin Säfström på biblioteks- och berättarscenen. Karl Modigs senaste bok lät mycket intressant, och det är alltid lika kul att lyssna på Elin. Vi fick dessutom chansen att prata lite med henne efteråt!


Vi det här laget var klockan ganska mycket, och trots att mässan höll öppet någon timme till var både jag och mamma nöjda och bestämde oss därför för att leta reda på något ställe att äta middag på närmare hotellet. Efter säkert en timmes väntan fick vi äntligen vår mat, och då var vi både hungriga och så trötta att när vi väl kom till hotellet somnade vi båda två framför idol. 



Lördagen

Vi gick (nästan) upp med tuppen, och gjorde oss sedan 
iordning för att äta en härlig hotellfrukost. Jag älskar verkligen frukost och hotellfrukost är underbart. Den här frukosten hade dessutom rykte om sig att vara riktigt bra, och jag blev inte besviken. Det fanns smoothie, juice, ägg, bacon, hårt bröd, mjukt bröd, mängder av pålägg, yoghurt och toppingar av alla dess slag. Till och med en tårta hade de tryckt in på bufféborden! Jag åt alldeles för mycket, men faktum var att det inte var så dumt, för jag och mamma klarade oss sedan på varsin smoothie och lite glass till lunch senare. Det är ju aldrig kul att äta tillsammans med alla tiotusentals människor på mässan i restauranger där allt är mycket dyrt...

Vi kom till mässan vid öppning och kunde gå där säkert en halvtimme utan att trängas, vilket var underbart! Då passade jag på att spana in böckerna jag planerade att köpa senare och därefter gick vi upp på övervåningen och kollade lite på Crimetime. Där hade också polisen en monter, och det var väldigt intressant att där se hur de undersöker skoavtryck, fingeravtryck, blod och liknande när de kommer till en brottsplats. Att bli forensiker känns nu lite lockande!

På vägen ner till entréplanet syntes knappt golvet längre, och vi armbågade oss till A-hallen och i SF-bokhandeln fick jag Mats Strandbergs Slutet signerad. Därefter köpte jag lite fler böcker och en mycket dyr smoothie. Sedan ställde jag mig och köade för att få en bok av Jojo Moyes signerad. Säkert en timme stod vi där och när vi köade gick alla möjliga kändisar förbi!







Senare gick vi och lyssnade på Émelie Fréche som berättade om radikalisering, vilket var intressant, och sedan sprang vi till Mat- och livsstilsscenen för att titta på Jessica Frej när hon lagade mat och pratade om sin senaste bok, som jag sedan passade på att få signerad. Jessica har verkligen en så härlig inställning till matlagning och är verkligen inspirerande! På scenen bredvid tog sedan Linn Maria Wågberg över, och vi lyssnade på henne om sin bok Himlen måste sakna en ängel, som jag läste och verkligen berördes av, så det var kul att höra henne i verkligheten!


Slutligen lyssnade vi och en stor folkmassa på Marika Carlsson när hon pratade om sin självbiografiska bok, som jag verkligen ser fram emot att läsa. Eller, faktum är att jag som aldrig lyssnar på ljudböcker nog ska lyssna på den, då det är Marika själv som läst in den, och det blir nog kul att lyssna på.

Efter det var vi faktiskt nöjda för det här året och tog oss mot centralstationen. Vi fick i oss lite middag innan vi båda i princip somnade på tåget hem mot Stockholm!


Böckerna


Slutet av Mats Strandberg
Azoria av Kristina Suomela Björklund (Med tillhörande karta - Tack, Kristina!)
Sjön av många författare (novellantologi)
Allt det här är sant av Lygia Day Peñaflor
Hur lätt som helst av Jessica Frej


* * *

Så, det var det. Tack, för en underbar mässa! Speciellt kul att träffa dig, Agnes!

lördag 6 oktober 2018

Always and Forever, Lara Jean

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Always and Forever, Lara Jean, skriven av Jenny Han, är den avslutande delen i hennes trilogi om unga Lara Jean. Lara Jean - den koreansk-amerikanska, bakningsfantasten som känner så mycket för allt och alla. Sedan hennes turbulenta förhållande med Peter Kavinsky äntligen har stabiliserats mår Lara Jean bättre än någonsin. Nu går de sista året på High school, och planerna för framtiden är i full gång.

Men ett mejl raserar allt och när Lara Jean får de oväntade och fruktansvärda nyheterna faller hennes och Peters planer isär helt. Hur ska de nu kunna hålla ihop? Är det ens rätt att hålla ihop? Kanske är det som alla säger - att man inte ska binda sig för tidigt? Lara Jean och Peters kärlek tar nya vändningar, och de måste bestämma sig för vad som ska ske nu.

Everything is ruined. My chest hurts; it's hard to breathe. All of my plans, everything I was counting on, none of it will come true now.
[...]
Nothing will go like we planned now.
s. 67


* * *

Att avsluta sommaren med att läsa den här härliga boken var verkligen rätt val, för det är verkligen en ren njutning att läsa också den här av de tre böckerna. Den är precis lika bra som de tidigare böckerna, och jag imponeras av att Jenny Han verkligen har hållit samma spår hela vägen. 

Liksom jag skrivit tidigare är det bästa med de här böckerna den somriga känslan, som infinner sig även när det inte ens är sommar. Jag förstår inte hur Jenny Han lyckas få till så himla härlig stämning, fnittrig kärlek och vänskap och familjerelationer, utan att det känns overkligt eller framtvingat. Lyckas, det gör hon hur som helst, och det är med en känsla av vemod jag slår igen boken och serien för kanske sista gången.

Så mycket mer behöver jag nog egentligen inte skriva, för både handling, språk och karaktärer har jag hyllat redan tidigare. Det som gör den här avslutande delen unik är att handlingen liksom Lara Jean mognat lite, från att vara extremt fnissig till att bli lite mer allvarlig, och jag verkligen älskar att kunna växa upp tillsammans med en bokserie. Det blir så naturligt att boken ändrar stil i takt med att Lara Jean blir äldre och också gör det.

Dessutom känns relationerna mer seriösa än tidigare, vilket jag också gillar. De här känslosprutande relationerna som fanns i tidigare har nu stabiliserats och blivit mer allvarliga och trovärdiga, samtidigt som all kärlek och alla glada känslor ändå finns där i bakggrunden. Slutligen vill jag också slå ett slag för att läsa serien på engelska, då den är mycket lättläst och har ett bra flyt som gör läsningen enkel. 

Always and Forever, Lara Jean är precis lika bra som tidigare böcker i serien, och jag imponeras av Jenny Han och hur hon lyckas behålla samma kvalité serien igenom. Samtidigt som boken håller måttet är den unik, tack vare en seriösare handling, och jag gillar att boken åldras i takt med Lara Jean, för det är ovanligt. Det är perfekt läsning för sommaren, eller när helst då man vill tankas med en positiv känslobomb med en hel del chocolate chip cookies. 

Betyg:
    ☆ 

Författare: Jenny Han
Förlag: Simon & Schuster
Utgivningsår: 2017
Antal sidor: 325 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Lara Jean
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Always and forever, Lara Jean
Andra delar i serien: To All the Boys I've Loved Before (Till alla killar jag har gillat), P.S. I Still Love You
Annat: Finns även på svenska!

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON
Boken i e-format finns på Bokus och CDON


fredag 5 oktober 2018

Tidsboken

Tack, Pärlan Förlag, för recensionsexemplar, och förlåt, förlåt att jag dröjt cirka ett år med recensionen!

Tidsboken skriven av Mia Zetterlund är en bok om änglar och en värld parallell med vår. Den unge Rana blir elev på Skyddsänglaskolan och han kastas in i en helt ny, okänd och utmanande värld. Förutom vänner han skaffar sig i skolan lär han sig om livet och sitt framtida yrke.

På sin praktik skickas Rana till jorden och får låtsas vara en utbyteselev på en svensk skola. Han lär sig om människor, och förvånas över hur de beter sig mot världen och varandra, men finner också det fina i deras liv. Rana blir också snart tvungen att reda ut stora problem i skolan. Frågan är bara hur man gör det, om Tidsboken är tillräcklig hjälp och om detta är nog förberedelse för slutprovet. 

Då tog skyddsängeln ett stadigt tag i mig för att föra mig genom tid och rum. Och sedan förändrades min värld för alltid.
s. 23


* * *

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Man skriver alltså en bok om en värld full av änglar med kraften att flyga, göra sig osynliga, med mera, med mera, och så låter man merparten av boken utspela sig på ett högstadium i någon liten ort i Sverige. Större delen av den magiska värld hamnar då i skymundan och kvar blir då hierarkier mellan unga tonåringar. 

Det är visserligen en högst unik idé, och det är intressant att författaren valde detta framför all sorts magi, fantastik och övernaturlighet. Jag måste också erkänna att tanken på att det finns skyddsänglar här i vår värld som ständigt skyddar oss, och att jag faktiskt ändå gillar idén. Jag menar, det finns redan otroligt många böcker med fiktiva världar fyllda av väsen och magi, och där sticker Tidsboken ut. Magin finns, men den blandas på ett perfekt sätt upp med vår vardag, och mixen är mycket intressant. 

Jag gillar också omslaget - och då menar jag verkligen omslaget och inte bara framsidan - för det speglar verkligen bokens handling. Vi har en framsida med ytterst icke-2010-tal-Sverige-aktiga motiv och en baksida som är precis vad dagens samhälle innebär. Det är så snyggt gjort, och jag älskar att man inte glömmer omslaget, för det är en så viktig del av boken.

Jag uppskattar också bokens budskap. Det är inte så mycket nytt, utan det är lite grejen med att man ska vara snäll, hjälpa varandra och sådär. Det är ganska simpelt, men med perspektivet ängel som inte förstår människors beteende blir det intressant och unikt. Jag gillar även att följa Ranas tankar i sin Tidsbok. Något jag också gillar mycket är att könet hos Rana inte har någon betydelse. Det tog ett tag innan jag ens förstod att det var en kille och för mig är Rana bara en individ, och jag gillar att det får vara så här, för det känns passande.

”Människor tycks inte ha några hämningar alls. De är rena monstren.
   De ljuger, våldtar, misshandlar, krigar och dödar. De sparkar på den svage och fjäskar för den starke. Mot rikedom och makt eller för att rädda sitt eget skinn kan de sälja sin mor och far, syster eller bror. Naturen utnyttjas intill sista droppen och sen gråter de och frågar sig hur Jorden blev förstörd. De skyller på förgående generationer men tar själva inget ansvar för den kommande. När det går bra för dem upphöjer de sig själva till gudar och spänner ut bröstet av stolthet. När det går dåligt förbannar de den Högste samtidigt som de förnekar Guds existens. Hur den Högste står ut med dem är mer än jag kan fatta.”
s. 83-84

Tidsboken är en bok som gör en allmänt glad och den är unik, med sin handling som har en unikt bra blandning av fantastik och verklighet. Jag imponeras av hur man verkligen tänkt hela vägen med omslag, kön, handling och så vidare - inget lämnas åt slumpen. Det är en perfekt bok att läsa för att skapa eftertanke och muntra upp sig, och tack vare korta kapitel är den mycket lätt att läsa. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Mia Zetterlund
Förlag: Pärlan Förlag
Utgivningsår: 2015 
Antal sidor: 329 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 11+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Tidsboken
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.


torsdag 4 oktober 2018

Min vecka

Vänner! 

Jag lever, och nu är jag tillbaka.

Det känns visserligen som att jag varit borta längre än jag har, men att ändå försvinna utan ett spår är ju lite misstänkt. Sanningen är att jag kom hem från bokmässan sent i lördags och sedan söndag morgon har jag bara pluggat. Den här veckan har varit brutal, med kemiprov, biologiprov, matteförhör och tal. 

Jag har inte ens haft tid att publicera redan färdiga inlägg, eller ens bocka av punkter på min att göra-lista. Då är det riktigt illa. Nästa vecka har jag tack och lov ”bara” ett 3 timmar långt fysikprov... 

Nu ska jag göra mitt bästa att ta nya tag, och redan i morgon kommer en recension av ett recex jag fick på bokmässan 2017 (pinsamt.). Därefter tänkte jag berätta lite om min bokmässa 2018, och sedan finns det ett lager med flera recensioner jag ska publicera. Först och främst vill jag dock läsa lite. Jag har inte läst sedan i lördags och det är ju förfärligt!