Filmrecension: Cirkeln

Cirkeln är filmatiseringen av första boken med samma namn av den svenska succétrilogin skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Filmen är svensk och gick på bio i början av året. Nu har jag äntligen sett den. Det var länge sedan jag läste boken, och jag har inte recenserat den. 

I den lilla orten Engelsfors vänds livet upp och ner för sex tonårstjejer när det visar sig att de är utvalda häxor för att besegra demonerna som håller på att ta sig in i världen. Vem som helst kan vara den onda. De kan inte lita på någon annan än varandra. De måste samarbeta, när de håller ihop som en cirkel blir det som starkast, men det är inte det lättaste. Speciellt inte när en är mobbare, en annan ett offer, någon inte vill tro på det alls och vissa gör sitt bästa för att samarbeta. Kan de verkligen lita på Rådet och häxorna? Hur ska tjejerna lyckas vinna mot demonerna trots sina olikheter? De måste samarbeta, men alla är inte med på det. Vad ska till för att de ska förstå? 

Jag har hört mycket dåligt om den här filmen, men jag tycker ändå att den är helt okej. Det är definitivt ingen ny favorit och böckerna överträffar den enormt, men för att vara en svensk produktion (det är ju faktiskt de amerikanska filmerna som lyckas bäst) så tycker jag den är bra. Jag tycker att de har fått till miljöerna helt okej och de känns väldigt trovärdiga. Speciellt Adrianas hus.

Dock är jag lite skeptisk till skådespelarna. Jag tycker att skådespelarna är duktiga och deras personligheter känns som i boken. Man känner igen dem från hur de beskrevs i boken. Dock tycker jag att deras utseende känns helt fel. De är verkligen överdrivna, men jag förstår att man ju vill belysa att olika är bra och att man får vara som man vill, men karaktärernas utseende var inte som jag tänkt mig i böckerna. Jag tycker att det är konstigt att man valt att ha skådespelare som är äldre än de ska föreställa. De är över 20 och ska föreställa ca 16 år, vilket blev lite märkligt.

Jag tycker att man har fått fram bokens budskap bra; alla är olika och tillsammans är vi starkare. (Som jag tolkar det då). Att man lyckats få till en över 2 timmar lång film, men ändå blir den inte helt bra. Jag saknade många scener och delar, som vänskapen mellan Minoo och Rebecka. (Spoiler) Det kändes som att Rebecka dog direkt och jag gillade när hon och Minoo kämpade för att få de andra att förstå att de behövde samarbeta. "Ska någon mer behöva då för att ni ska förstå" sa Rebecka och så blev det. I boken kändes det så mycket sorgligare, medan jag i filmen knappt påverkades alls, man lärde knappt känna Rebecka innan. Sorgligt... (Slut på spoiler).

I filmen tycker jag att många saker lyckades de lista ut alldeles för lätt. Har inga bra exempel just nu, men i allmänt kändes det som att de visste allt bara efter en stund och det kändes orealistiskt, medan de i boken sökte information och på så sätt kom framåt i "uppdraget". I filmen gick det en stund och sedan hade de kommit på något och sedan kom de på nästa, utan att man fick veta hur det gick till.

En sak som störde mig mycket i filmen var att allt kändes så himla omodernt. Eller ja, alla miljöer och sådant kändes så gamla. Inte alla, men väldigt många och det tycker jag var konstigt. Fast det kanske var medvetet, man ville kanske ge den där "Engelsfors är en risig stad"-känslan.

Jag tycker att den här filmen var ganska läskig. Även fast jag visste vad som skulle hända blev jag flera gånger rädd och det fanns hela tiden en obehaglig känsla. Man visste inte vad den välsignade kunde göra med sin magi och man blev rädd så fort någon av tjejerna var ensam. Det lyckades man riktigt bra med i filmen. Den här smått obehagliga känslan fanns i boken också.

Glömde nästan det viktigaste; Nicolaus och Mona Månstråle, var är dem? De tillförde boken mycket.