torsdag 7 januari 2016

THG-vecka: Dystopier

Idag tänkte jag skriva om Hungerspelen. Suprise, suprise!?

Nej, men jag hade tänkt att idag skriva lite mer allmänt om dystopigenren som växt så enormt, speciellt för ungdomar, nu på senare tid. Jag tänkte fokusera mest på Hungerspelen, förstås, och det dystopiska i trilogin och även jämföra med andra dystopier.

För och främst: Vad är en dystopi?
Jo, en dystopi är en negativ samhällsvision eller framtidsvision. Dvs t ex en framtid med diktatur, hemska sjukdomar etc. Motsatsen är utopi, dvs en idealisk, positiv, samhällsvision. Dvs... hmm, kommer tyvärr inte på något bra. Skrämmande...!

Nu på senare tid har det som sagt skrivits väldigt många dystopier som fått bra publicitet och uppmärksamhet tack vare att de har gjorts om till filmer. Här är några dystopiska serier som jag har läst:

• Hungerspelen
• Divergent
• Maze runner
• Legend
• Delirium
• Razorland-trilogin
• Rör mig inte
• Matchad

Slutsats: Alla de här serierna är trilogier, bortsett från noveller eller andra extraböcker. Det har egentligen ingenting att göra med att böckerna är dystopier, men det är ändå lite intressant att man väljer att skriva dessa böcker på så sätt. Nu ska jag ta Hungerspelen som ett exempel, eftersom att det är det faktiskt ska skriva om: Liksom jag skrev i ett tidigare THG-vecka-inlägg är första boken lite som början på upproret, andra boken är upproret och eningen och tredje är THE REVOLUTION.


Ungefär så fungerar de andra serierna också. Ungefär, sa ja. Första boken är början och allt startar på grund av någonting, andra boken är mer att man får reda på mer, lite hemliga organisationer mm smygs in och i sista boken, då är det krig och fighter på riktigt. Så upplägget är ungefär det samma i alla dystopierna. Det är ett korrupt och kontrollerat samhälle och en ung person (oftast kvinnlig, faktiskt) blir indragen i allt och flyr till något oväntat ställe man inte visste fanns eller blir på något sätt en del av rebellerna. Det finns också lite besvärlig, men fin kärlek, och vänskap och sorg och folk som dör. I slutet är det oftast som oftast krig och allt tar sin ände och lever ganska lyckliga i alla sina dagar.

Det är väldigt intressant att det har blivit en trend att skriva sådana här böcker med just alla de här elementen inkluderade. Att alla böckerna på vissa sätt är så lika, men på andra sätt skiljer sig så enormt. Trots att de känns som att de nästan bygger på varandra är ändå intresset så stort och att filmbranschen också uppmärksammat några dystopier är ju roligt. Jag vet inte varför det har blivit så populärt med dystopier, men kanske kan det delvis bero på den värld vi lever i, som det börjar gå utför för. Det blir som ett varningstecken för hur det kan gå.

På många sätt kan faktiskt vår värld liknas vid Hungerspelen. Det politiska maktspelet, som handlar så mycket om taktik och att skrämma folket, ge dem lite hopp osv. Det är faktiskt så det verkar fungera i den riktiga världen ibland. Lite skrämmande, men häftigt att Collins fångat det så precis.

Jag måste säga att Hungerspelen skiljer sig delvis från de andra kända dystopierna. Om vi tar Divergent, så har vi där en helt annan värld. Där är inte den taktiska politiken eller skrämmande insikter om hur man får och behåller makt i fokus. Inte heller är det en revolution på samma sätt. Samhället där är mer högteknologiskt och inte så mänskligt med falangerna och reglerna, liksom i många andra dystopier. Hungerspelen är mer konstruerad för att ge igenkänning i samhället, men ändå ha dystopiska inslag, för att visa folket, utan att spä på med onaturliga maskiner mm.

Det är därför Hungerspelen är så bra. Den sticker ut ur mängden och går aldrig ur tiden. Det finns något som passar alla att hämta och visdomar och budskap kommer fram på ett underhållande, intressant och spännande sätt. Dessutom tycker jag hela storyn känns mer äkta jämfört med andra dystopier. Det är inget konstigt som känns för overkligt, trots att det ska föreställa framtiden. Det gör att man lättare kan relatera och förstå utan att det blir overkligt.

Dessutom känns kärleken så mycket mer äkta, när den inte direkt finns där redan från början, utan kommer fram först senare, när man själv redan har förälskat sig i karaktärerna. Då blir det lättare att bli en del av berättelsen. I våra andra dystopier finns kärleken direkt och är så självklar, men den blir inte lika stark och får mig inte att gråta för den är så fin. Istället tas den för givet och blir inte alls lika spännande och vacker. Tillslut känns det nästan tvingat och det blir inte som en del av berättelsen. Kärleken utvecklas inte, utan bara är där.

Jag tycker att de flesta dystopier i min lista kan liknas mycket till varandra, men just Hungerspelen är svårare att hitta gemensamma nämnare i. De andra trilogierna utvecklas inte på samma sätt och känns inte lika unika. Däremot
tycker jag det finns vissa likheter mellan samhället i Hungerspelen och Legend, men mer är det inte. Historierna utvecklar sig på helt skilda sätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie