Nu har vi äntligen kommit till dagen då ni ska få fortsättning på den långa berättelsen om min resa till Mexiko. Jag tar helt enkelt vid där vi slutade - på det nya hotellet i Cancún. Här och här kan ni läsa om första veckan, och här är det sista inlägget. Tacksamt nog hände inte lika mycket den här veckan, utan nu var fokus på sol och bad. Tacksamt för er som inte behöver läsa mer långa uppsatser, alltså.
30/12
Idag hängde vi vid poolen ungefär hela dagen. Det var lite skillnad mot förra hotellet, där det fanns en pool och drygt 20 solstolar. Här fanns sju pooler att välja på, men vi hittade snabbt
favoriten. Sedan var det fyllt av människor överallt och trots tydliga skyltar som sa att man inte fick boka stolar låg det handdukar överallt på väg till frukosten redan 8 på morgonen. "Luxury, no limits", var tydligen måttet. Så trots regelbrytande lät dem gästerna hållas, för det skulle vara lyx. Töntigt. Vi lärde oss i alla fall snabbt att ända chansen till en stol var genom bokning. Även handdukar fick man snappa åt sig, då man tog nya varje dag och närhelst man ville.
På eftermiddagen kom världens spöregn och vi rusade mot närmaste byggnad för skydd. Det var som sagt världens labyrint och man visste knappt var man bodde. Den enda kartan vi fått dagen innan blev vår gud under den här veckan, kan man säga. Eftersom att vädret ändå var så dåligt duschade vi och gjorde oss i ordning tidigt.
Så klockan 18, när restaurangerna öppnade, stod vi vid steakhouset för att få ett bord. Redan då var det kö, men vi hade turen att få ett bord. ("Sit outside?" frågade kypmästaren och vi nickade och blev infösta bakom en svängdörr och sedan ut genom en annan. "Ute" innebar inte uteute, utan ute som under tak och ganska mycket inne, fast man kunde se poolen. Vi satt alltså på en slags altan och inte särskilt mycket ute.)
Maten var dock riktigt god och lite riktiga köttbitar hade vi saknat den senaste veckan. Där var det mest rå fisk (huh, åt inte mer fisk efter "incidenten", som inte ens drabbade mig). Kyparen var dock helt koko. "It's my pleasure, it's my pleasure" upprepade han hela tiden och tillslut orkade man knappt höra. Istället för att äta efterrätt där gick vi till buffén, där det fanns så mycket att välja på.
31/12
Nyårsafton var det, dagen till ära. Fast vi gjorde ändå vad vi brukade. Vi hängde vid poolen, badade, solade och bara var. Ganska viktigt sådant också. Till kvällen hade man varit tvungen att boka bord på en valfri restaurang, men det var samma meny överallt. Dock förstår jag inte alls grejen med varken julmiddagen eller nyårsmiddagen. De var bara trista och inte imponerande eller särskilt goda alls. Dock fick man superfina (?!) diadem eller hattar som det stod "happy new year" på. Man fick även en tuta och serpentin att blåsa ut vid tolvslaget. Kyparen var återigen ett sådant där energiknippe som man beundrar en stund, men sedan blir det bara för mycket. Så totalt obekymrad och hängiven var han.
Sedan hände förfärligt hemska saker, eller ja, en hemsk sak, under kvällen. Riktigt allvarligt, men det behöver vi inte gå in på. Vi fokuserar på det roliga. Snart. Förutom det hemska så var det inte så hemskt på kvällen, bortsett från äcklig mat. Mitt i det hemska slog klockan även tolv, så jag och pappa (resten av familjen kunde inte följa med pga "det hemska"), skulle snabbt gå ut för att titta på fyrverkerier och firandet vid tolvslaget. Värsta besvikelsen var det. För visst tänker man säg ändå att ett hotell med hög standard och gäster från alla världens hörn, ska ha fyrverkerier på nyårsafton. Så var det dock inte. Vi pratade med några och de sa att de varit lite fyrverkerier i staden, som man kunde se lite av, men inte mer än så. Så vi gick bara och la oss efter en jobbig och läskig kväll. Och just det. När allt det hemska hände snodde de bara våra nyårshattar och diadem. Fräckt.
1/1
Nytt år nya möjligheter. Ha! Vi var fast i gårdagen och det nya året började inte så himla bra och nu var det dubbelt så mycket oro inför allt och nu kunde vi definitivt inte slappna av. Tyvärr. Dessutom väcks vi av telefonen som ringer någon gång innan 8, för att kolla hur det var efter det som hände. Riktigt kul, speciellt för mina föräldrar som spenderat varsin halva av natten vaken pga vad som hände. Vad mystiskt det här låter...
Som vanligt vid frukostincheckningen skulle man få handsprit. Fräscht, men också lite, jag vet inte, "Divergent"-känsla när man kliver in i ett sterilt rum/byggnad, ställer sig på kö, säger namn, rumsnummer och sedan blir avspritad. Lite kul var det ändå.
Dagen var riktigt seg och vi låg mest vid poolen, badade lite, drack lite goda drinkar som gav röda
tungor, som vanligt. De hade en så god drink som var sådär isig och av mango och jordgubb. Den tog jag i princip varje dag, och den vår sååå god. Vi hade även lärt oss att enda chansen att vara säker på att få behålla sina handdukar var genom att några gick och beställde hamburgare i en liten lucka i väggen, som inte var så dumma förvisso.
Havet var det i princip ingen idé att gå till, då det var så strömt och vågigt och oftast var de röda
flaggorna uppe, vilket inte verkade hindra så många. Middagen var som vanligt sådär lyxig, då vi åt på buffén. Vi kan säga så här; Ingen av oss var särskilt sugna på att prova någon annan restaurang, t ex den mexikanska där "incidenten" skett, efter "incidenten". Så vi höll oss till buffén, men där var det också gott och mycket blandat. De hade mexikansk mat, kött, skaldjur mm, så det var kul att äta där också. Man fick ändå lite av varje och av det som fanns på de andra restaurangerna.
Dagen efter var det dags för att åka på en utflykt för att få bada med delfiner. Då tänkte vi köpa lite stödproviant, för att orka av hela dagen. Dessutom hade föräldrarna ätit chips varenda dag då det fanns i minibarne på rummet som ingick. I de chipsen var det gluten, som jag inte tål. Min lillasyster tålde inte heller de chipsen, men till henne hade vi faktiskt med chips. Men så skulle vi alltså gå och köpa en chipspåse på kvällen och jag kollade runt och läste ingredienser på varenda förpackning tills jag hittade en bra en. Sedan kollar jag prislappen och gissa vad det står. Nej, ni kan nog inte. Det står 12 $! Alltså, det är över 100 svenska kronor ju! Jag förstår inte, hur kunde priserna vara sådana. Köpte någon ens de där chipsen? Fast, det är klart, man var ganska fast på hotellet och ända vägen att ta sig därifrån var med taxi för ca 1000 sek tur och retur.
Tidigare hade vi även bett några svenska guider att köpa en boll till oss, då de också var hiskeligt dyra. De kostade närmare 200 svenska kronor, men utanför köptes bollen för kanske högst 50 kr... Snacka om att hotellet tjänade pengar. Man hade ju inget val annat än att köpa det man behövde. Dock lyckades vi snacka till oss de där chipsen. Vi frågade om de inte hade några glutenfriåa chips till minibaren, vilket de inte hade, så då fick vi chipsen. Fast det var knappt värt mödan. De var inte så goda, och jag hade kvar även på hemvägen...
2/1
Nu när man äntligen vant sig vid tiden på riktigt och faktiskt kunde sova ut till minst 8 på morgonen var vi tvungna att gå upp klockan kvart i sex på morgonen. Fast det kändes ju inte så hemskt, då vi skulle få bada med delfiner under dagen. Så vi gjorde oss i ordning och stod utanför frukosten, som skulle öppna 6.30, klockan 6.25. Vi var inte ensamma där, utan det var fullt av folk som skulle på utflykter. Sedan öppnade dem ju självklart inte 6.30. Det var 6.30 mexikansk tid, tydligen. Något vi lärde oss på resan. Man höll inte så hårt på tider. På Holbox skulle man fixa något snabbare nätverk eller något, vilket skulle vara klart vid jul, men det var det inte. "Det blir väl någon gång i juli", sa en guide, "Det är väl mexikansk tid".
Så vi ryckte ändå upp dörrarna 6.31, för det skulle ju vara öppet, men nej. De var inte klara än. Så
nästan tjugo i sju öppnade man äntligen, och vi hade bara lite mer än 30 minuter på oss för att bli klara. Kul. Så vi fick skippa vodkan och morgondrinkarna den här dagen. Haha, nej, jag bara skojar. Fast det fanns faktiskt ett drinkbord med juice och sprit som blandades. Till frukosten!
Vi hade tur, för bussen körde åtminstone också på "mexikansk tid". Så vi hann och satte oss i vår lilla minibuss. Så konstigt, för de hade inte så många stor bussar, utan det var verkligen minivarianten som gällde. Den här gången åkte vår familj dessutom ensam, vilket ju var något skumt...
Så vi åker ut från hotellet, genom alla grindar och genom träsket. Och sen kör busschauffören åt fel håll. Eller ja. Han kör ut åt rätt håll och vid första bästa tillfälle vänder han och börjar köra åt fel håll. Vi var lite fundersamma redan från början kring varför vi skulle åka ungefär 2 timmar innan vi skulle vara där, när det bara skulle ta 1 halvtimme. Nu fick vi alltså svaret som löd att: "Nej, vi ska inte till Cancún, utan till "Xel-ha" (?). Det är två och en halv timme bort." "Stooopp!" skrev vi då. För det skulle inte fungera med vår familj, p g a olika saker. Så vi fick lite panik och bad honom att stanna och sedan hjälpa oss att få tag i en taxi. Så han körde oss tålmodigt till en taxi-plats och då kom en bil som körde oss till hotellet.
Ja, inte den bästa dagen. Börjar med en alldeles för tidig uppstigning och sedan det här. Fast vi fick åtminstone se en riktigt fin soluppgång. Der var dock så himla knäppt. De sa att det skulle vara i Cancún, som låg en halvtimme bort, men sedan var det någon annanstans. Och busschauffören säger: "Men "Xel-ha" tillhör Cancún-regionen", eller nåt. "Det är ju som att säga Stockholm, men mena Gävle", sa pappa. Så då hade vi en hel dag framför oss istället. Med lite snack med resebyrå och sådant dock. Sedan gick vi till Sverige-hörnan vid poolen. Det var lite roligt, för det var flera svenskar som alltid satt där på samma plats, och det var alltid kul att prata med någon sådär.
30/12
Idag hängde vi vid poolen ungefär hela dagen. Det var lite skillnad mot förra hotellet, där det fanns en pool och drygt 20 solstolar. Här fanns sju pooler att välja på, men vi hittade snabbt
favoriten. Sedan var det fyllt av människor överallt och trots tydliga skyltar som sa att man inte fick boka stolar låg det handdukar överallt på väg till frukosten redan 8 på morgonen. "Luxury, no limits", var tydligen måttet. Så trots regelbrytande lät dem gästerna hållas, för det skulle vara lyx. Töntigt. Vi lärde oss i alla fall snabbt att ända chansen till en stol var genom bokning. Även handdukar fick man snappa åt sig, då man tog nya varje dag och närhelst man ville.På eftermiddagen kom världens spöregn och vi rusade mot närmaste byggnad för skydd. Det var som sagt världens labyrint och man visste knappt var man bodde. Den enda kartan vi fått dagen innan blev vår gud under den här veckan, kan man säga. Eftersom att vädret ändå var så dåligt duschade vi och gjorde oss i ordning tidigt.
Så klockan 18, när restaurangerna öppnade, stod vi vid steakhouset för att få ett bord. Redan då var det kö, men vi hade turen att få ett bord. ("Sit outside?" frågade kypmästaren och vi nickade och blev infösta bakom en svängdörr och sedan ut genom en annan. "Ute" innebar inte uteute, utan ute som under tak och ganska mycket inne, fast man kunde se poolen. Vi satt alltså på en slags altan och inte särskilt mycket ute.)
Maten var dock riktigt god och lite riktiga köttbitar hade vi saknat den senaste veckan. Där var det mest rå fisk (huh, åt inte mer fisk efter "incidenten", som inte ens drabbade mig). Kyparen var dock helt koko. "It's my pleasure, it's my pleasure" upprepade han hela tiden och tillslut orkade man knappt höra. Istället för att äta efterrätt där gick vi till buffén, där det fanns så mycket att välja på.
31/12
Nyårsafton var det, dagen till ära. Fast vi gjorde ändå vad vi brukade. Vi hängde vid poolen, badade, solade och bara var. Ganska viktigt sådant också. Till kvällen hade man varit tvungen att boka bord på en valfri restaurang, men det var samma meny överallt. Dock förstår jag inte alls grejen med varken julmiddagen eller nyårsmiddagen. De var bara trista och inte imponerande eller särskilt goda alls. Dock fick man superfina (?!) diadem eller hattar som det stod "happy new year" på. Man fick även en tuta och serpentin att blåsa ut vid tolvslaget. Kyparen var återigen ett sådant där energiknippe som man beundrar en stund, men sedan blir det bara för mycket. Så totalt obekymrad och hängiven var han.
Sedan hände förfärligt hemska saker, eller ja, en hemsk sak, under kvällen. Riktigt allvarligt, men det behöver vi inte gå in på. Vi fokuserar på det roliga. Snart. Förutom det hemska så var det inte så hemskt på kvällen, bortsett från äcklig mat. Mitt i det hemska slog klockan även tolv, så jag och pappa (resten av familjen kunde inte följa med pga "det hemska"), skulle snabbt gå ut för att titta på fyrverkerier och firandet vid tolvslaget. Värsta besvikelsen var det. För visst tänker man säg ändå att ett hotell med hög standard och gäster från alla världens hörn, ska ha fyrverkerier på nyårsafton. Så var det dock inte. Vi pratade med några och de sa att de varit lite fyrverkerier i staden, som man kunde se lite av, men inte mer än så. Så vi gick bara och la oss efter en jobbig och läskig kväll. Och just det. När allt det hemska hände snodde de bara våra nyårshattar och diadem. Fräckt.
1/1
Nytt år nya möjligheter. Ha! Vi var fast i gårdagen och det nya året började inte så himla bra och nu var det dubbelt så mycket oro inför allt och nu kunde vi definitivt inte slappna av. Tyvärr. Dessutom väcks vi av telefonen som ringer någon gång innan 8, för att kolla hur det var efter det som hände. Riktigt kul, speciellt för mina föräldrar som spenderat varsin halva av natten vaken pga vad som hände. Vad mystiskt det här låter...
Som vanligt vid frukostincheckningen skulle man få handsprit. Fräscht, men också lite, jag vet inte, "Divergent"-känsla när man kliver in i ett sterilt rum/byggnad, ställer sig på kö, säger namn, rumsnummer och sedan blir avspritad. Lite kul var det ändå.Dagen var riktigt seg och vi låg mest vid poolen, badade lite, drack lite goda drinkar som gav röda
tungor, som vanligt. De hade en så god drink som var sådär isig och av mango och jordgubb. Den tog jag i princip varje dag, och den vår sååå god. Vi hade även lärt oss att enda chansen att vara säker på att få behålla sina handdukar var genom att några gick och beställde hamburgare i en liten lucka i väggen, som inte var så dumma förvisso.
Havet var det i princip ingen idé att gå till, då det var så strömt och vågigt och oftast var de röda flaggorna uppe, vilket inte verkade hindra så många. Middagen var som vanligt sådär lyxig, då vi åt på buffén. Vi kan säga så här; Ingen av oss var särskilt sugna på att prova någon annan restaurang, t ex den mexikanska där "incidenten" skett, efter "incidenten". Så vi höll oss till buffén, men där var det också gott och mycket blandat. De hade mexikansk mat, kött, skaldjur mm, så det var kul att äta där också. Man fick ändå lite av varje och av det som fanns på de andra restaurangerna.
Dagen efter var det dags för att åka på en utflykt för att få bada med delfiner. Då tänkte vi köpa lite stödproviant, för att orka av hela dagen. Dessutom hade föräldrarna ätit chips varenda dag då det fanns i minibarne på rummet som ingick. I de chipsen var det gluten, som jag inte tål. Min lillasyster tålde inte heller de chipsen, men till henne hade vi faktiskt med chips. Men så skulle vi alltså gå och köpa en chipspåse på kvällen och jag kollade runt och läste ingredienser på varenda förpackning tills jag hittade en bra en. Sedan kollar jag prislappen och gissa vad det står. Nej, ni kan nog inte. Det står 12 $! Alltså, det är över 100 svenska kronor ju! Jag förstår inte, hur kunde priserna vara sådana. Köpte någon ens de där chipsen? Fast, det är klart, man var ganska fast på hotellet och ända vägen att ta sig därifrån var med taxi för ca 1000 sek tur och retur.
Tidigare hade vi även bett några svenska guider att köpa en boll till oss, då de också var hiskeligt dyra. De kostade närmare 200 svenska kronor, men utanför köptes bollen för kanske högst 50 kr... Snacka om att hotellet tjänade pengar. Man hade ju inget val annat än att köpa det man behövde. Dock lyckades vi snacka till oss de där chipsen. Vi frågade om de inte hade några glutenfriåa chips till minibaren, vilket de inte hade, så då fick vi chipsen. Fast det var knappt värt mödan. De var inte så goda, och jag hade kvar även på hemvägen...
2/1
Nu när man äntligen vant sig vid tiden på riktigt och faktiskt kunde sova ut till minst 8 på morgonen var vi tvungna att gå upp klockan kvart i sex på morgonen. Fast det kändes ju inte så hemskt, då vi skulle få bada med delfiner under dagen. Så vi gjorde oss i ordning och stod utanför frukosten, som skulle öppna 6.30, klockan 6.25. Vi var inte ensamma där, utan det var fullt av folk som skulle på utflykter. Sedan öppnade dem ju självklart inte 6.30. Det var 6.30 mexikansk tid, tydligen. Något vi lärde oss på resan. Man höll inte så hårt på tider. På Holbox skulle man fixa något snabbare nätverk eller något, vilket skulle vara klart vid jul, men det var det inte. "Det blir väl någon gång i juli", sa en guide, "Det är väl mexikansk tid".
Så vi ryckte ändå upp dörrarna 6.31, för det skulle ju vara öppet, men nej. De var inte klara än. Så
nästan tjugo i sju öppnade man äntligen, och vi hade bara lite mer än 30 minuter på oss för att bli klara. Kul. Så vi fick skippa vodkan och morgondrinkarna den här dagen. Haha, nej, jag bara skojar. Fast det fanns faktiskt ett drinkbord med juice och sprit som blandades. Till frukosten!
Vi hade tur, för bussen körde åtminstone också på "mexikansk tid". Så vi hann och satte oss i vår lilla minibuss. Så konstigt, för de hade inte så många stor bussar, utan det var verkligen minivarianten som gällde. Den här gången åkte vår familj dessutom ensam, vilket ju var något skumt...
Så vi åker ut från hotellet, genom alla grindar och genom träsket. Och sen kör busschauffören åt fel håll. Eller ja. Han kör ut åt rätt håll och vid första bästa tillfälle vänder han och börjar köra åt fel håll. Vi var lite fundersamma redan från början kring varför vi skulle åka ungefär 2 timmar innan vi skulle vara där, när det bara skulle ta 1 halvtimme. Nu fick vi alltså svaret som löd att: "Nej, vi ska inte till Cancún, utan till "Xel-ha" (?). Det är två och en halv timme bort." "Stooopp!" skrev vi då. För det skulle inte fungera med vår familj, p g a olika saker. Så vi fick lite panik och bad honom att stanna och sedan hjälpa oss att få tag i en taxi. Så han körde oss tålmodigt till en taxi-plats och då kom en bil som körde oss till hotellet.Ja, inte den bästa dagen. Börjar med en alldeles för tidig uppstigning och sedan det här. Fast vi fick åtminstone se en riktigt fin soluppgång. Der var dock så himla knäppt. De sa att det skulle vara i Cancún, som låg en halvtimme bort, men sedan var det någon annanstans. Och busschauffören säger: "Men "Xel-ha" tillhör Cancún-regionen", eller nåt. "Det är ju som att säga Stockholm, men mena Gävle", sa pappa. Så då hade vi en hel dag framför oss istället. Med lite snack med resebyrå och sådant dock. Sedan gick vi till Sverige-hörnan vid poolen. Det var lite roligt, för det var flera svenskar som alltid satt där på samma plats, och det var alltid kul att prata med någon sådär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)