"När jag lät dig gå"

Av Gayle Forman

Förlag: B. Wahlströms
Utgivningsår: 2011 (Engelska & Svenska)
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 223 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-18
Serie: Mia & Adam, Del 2
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Where she went
Andra delar i serien: Om jag stannar
Annat: 

Obs! Recensionen innehåller spoilers från tidigare delar 

Handling: Det har gått tre år sedan bilolyckan där Mia förlorade hela sin familj. Hon har nu gått på en musikskola och är nu känd som cellist. Samtidigt har Adam och hans band blivit rockstjärnor och han kan inte gå någonstans utan att bli igenkänd. Adam börjar fundera på vad som egentligen hände. Efter olyckan, när Mia låg i koma, bönföll han henne att stanna kvar. "Jag gör vad som helst, jag bryter kontakten helt med dig om du vill, bara du vaknar". Ord som inte hade någon tyngd nu är plötsligt allt Adam funderar på. Varför valde Mia att lämna honom, och varför kan inte han släppa henne?

När han har en dag över ensam i New York hamnar han av en slump utanför en konsertsal, där cellisten Mia Hall ska spela. Bara konserten, bara jag får se henne, sedan ska jag gå. Men ändå hamnar Adam oväntat i Mias loge efter konserten och kanske ska han nu få sanningen, som han väntat så länge på. Men vill han fortfarande veta?

Omdöme: Jag ställer mig ganska neutral till När jag lät dig gå. Kanske beror det på att jag inte var så förtjust i första boken. Tvåan hamnade faktiskt i min bokhylla av en ren slump. Ni vet krisen när böckerna är slut... Handling tycker jag dock om, för den är verkligen invecklad och man vill förstå vad alla tänker. Sedan kan jag tycka att mycket, som Adams känslor om allt, överdrivs lite. Sedan vet man aldrig hur det ska sluta och det gör läsningen intressant. Ibland kan allt kännas lite orealistiskt och för dåligt eller bra. Det pendlar upp och ner, men det är okej läsning ändå.

Att här få läsa ur Adams perspektiv istället för ur Mias gillar jag. Det blir så annorlunda när man får byta perspektiv efter en bok. En karaktär som man tidigare hatat kan man plötsligt älska, eller tvärtom. Dock gör Adam mig något deprimerad, för han mår så dåligt. Boken hade nog stigit i mina ögon om det hade varit lite mer lycka och skratt involverat. Annars är väl språket också sådär okej. Inget särskilt, vilket inte behöver vara dåligt. Det är inte särskilt dåligt, men inte särskilt fantastiskt.

Karaktärerna är väl inget jag hurrar för. De är ganska platta och lite väl överdrivna. De har inte så mycket personlighet, utan det är mest overkliga och överdrivna känslor. That's it. Tyvärr. Det är så mycket tillbakablickar och tankar och känslor, men ändå lär man knappt känna Adam. Mia känns så totalförändrad mot första boken. Det beror nog dels på att hon då var berättare, men även i koma och precis hade förlorat hela sin närmsta familj... Fast ändå. Dock tror jag nästan jag gillar henne mer nu. Hon känns mer levande och äkta, men det är som att hon styr över Adam nu.

För att sammanfatta: Det är varken "wow" eller "uuh" när jag har läst ut När jag lät dig gå. Jag känner faktiskt ingenting, för alla känslor i boken är så svåra att relatera till. Att byta berättare till bok två är dock ett genidrag. Det gör mycket, och Mia känns inte för uttjatad. Tvärtom växer hon i mina ögon. Handlingen är förutsägbar och något trist, men samtidigt lite småmysig och enkel att ta in. Det är en godkänd uppföljare, (till en bok jag dock inte gillade...), men mer än okej får den inte.

Betyg:
★ ★ ★ ☆ ☆