söndag 21 maj 2017

"De förlorade"

Av Henrik Fexeus

Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 335 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Den sista illusionen, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: De förlorade
Andra delar i serien: -
Annat: 

Handling: Ky studerade hålet. Det var ungefär femtio centimeter brett och sträckte sig nästan en meter upp. Hon drog ett djupt andetag, klev upp på sängen och sträckte försiktigt in vänsterbenet. Hon hasade över kanten och var inne. Det blev mörkt. Och hon kände en omedelbar våg av panik skölja över sig.

När Ky av misstag slår upp ett hål i väggen i sitt rum hittar hon något som aldrig var menat för henne. Något som kommer förändra henne liv för alltid. Samtidigt, i en annan del av Stockholm börjar Adam tvivla på sitt förstånd när verkligheten omformar sig framför hans ögon. Är det någon som skämtar med honom eller håller han faktiskt på att bli galen på riktigt?

En silvergrå bil som följer varje steg han tar. Män vars ansikten ständigt är höljda i dunkel. Underjordiska tunnlar där det är svårt att andas men lätt att gå vilse.

Ky och Adams vägar korsas och de dras in i ett äventyr, ett klaustrofobiskt sådant, som ställer frågor vad sanning och verklighet är. Är världen som vi känner den bara en illusion?
-Handling från Bokus.se

Omdöme: Jag kan inte sätta fingret på vad, men det är något som saknas. Ganska mycket faktiskt. De förlorade är ingen dålig bok egentligen, men den känns halvdan och inte helt genomarbetad. Den är märklig och så svår att placera. Det är varken skräck, science fiction, fantasy eller något annat. Det är en så konstig kombination av inslag av olika genrer, och ibland fungerar det utmärkt, men det här är inte ett av de tillfällena. Det blir bara fel. 

Handlingen fungerar och den är ganska intressant, men problemet är att det blir för mycket. Allt snurras in för mycket och resultatet blir en väldigt oklar bok. Tillslut orkar man inte anstränga sig för att hänga med. Mycket av problemet ligger i att för stora delar av handlingen utspelar sig i någons huvud. Det är en så psykologisk bok, och spänningen, som hade behövts, hamnar i skymundan. Det gör boken trist och ganska konstig att läsa.

Ett annat problem är att jag inte känner något. Det är en så avskalad bok, och när så mycket är inre konversationer i hjärnor är det svårt att bli berörd och känna sig som en del av världen. Boken igenom är jag bara en betraktare av en märklig serie händelser. Det är också så mycket som lämnas obesvarat och när jag läst sista sidan har jag fortfarande så många frågor, och en väldigt oklar bild av vad det egentligen är Ky och Adam har upplevt.

Inslagen om Harry Houdini och Frozone förstår jag verkligen inte. När det blev ett återkommande inslag funderade började jag undra om boken inte är för yngre barn, för det ger en så barnslig känsla över det hela. Det kanske skulle fungera i vissa fall, men Henrik Fexeus lyckas inte få till det. Bokens språk har jag inte så mycket att säga om. Det är ganska alldagligt och tråkigt, men fungerar absolut helt okej.

Jag gillar att man läser varannat kapitel ur Kys och varannat ur Adams perspektiv. Det ger boken en lite intressantare dimension när två olika perspektiv kopplas samman. Den sammankopplingen känns dock lite väl enkel och jag hade önskat något lite mer imponerande och förvånande. Lite för enkelt har Fexeus gjort för sig. Språket hade ett bra flyt i början, men de sista hundra sidorna var däremot sega, och det är inte bra alls. 

Karaktärerna är inget som särskilt stor vikt läggs på. De är platta, stereotypa och får alldeles för lite utrymme. Något jag reagerar på är alla konstiga relationer. Som när Bossi plötsligt börjar prata om sig själv och Ky som ett "radarpar", och Jaquin och Kys relation, som känns väldigt overklig. Det besvaras visserligen senare. Att Adam känner någon märklig koppling till Ky får man dock inte veta anledningen till och det är sådana där småsaker som förstör. 

De sista hundra sidorna är som sagt riktigt svåra att ta sig igenom, och jag kan inte säga att slutet är något som imponerar. Det känns mest som att författaren insåg att: "Oj! Herregud, måste avsluta nu!" och la in lite knivar, hjärnspöken och ett desperat försök att få läsarna att bli lite deltagande. För plot-twisten i slutet är inget vidare. Den finns där och det är bättre än ingenting, men den är alltför klassisk och det är ganska synd och ganska tråkigt. 

De förlorade är resultatet av en serie hyfsat goda försök till att skapa en förstklassig bok, men nästan allt som kunde gå fel, går fel. För det första är boken svår att placera och svår att förstå. Den är inte spännande, då handlingen främst utspelar sig i någons huvud. Den är delvis barnslig och känns både omotiverad och overklig. Slutet är tvärt och ett misslyckat försök att rädda allt med en plot-twist. Tyvärr troligen ingen serie jag tänker fortsätta läsa. 

Betyg: 
    

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie