onsdag 26 juli 2017

Harry Potter och Den flammande bägaren

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Harry Potter och Den flammande bägaren är den fjärde delen i succéserien Harry Potter och trots sina sjutton år på nacken är den lika populär som någonsin. Det är nu dags för Harry Potters fjärde år på Hogwarts och han längtar som vanligt ifrån familjen Dursley. Men en natt vaknar Harry av att hans ärr gör ont, och tidigare har det tytt på att Voldermort är i närheten. Harry får dock snabbt annat att tänka på, för innan skolstarten väntar världsmästerskapen i quidditch. 

Väl på Hogwarts visar det sig att det blir ett annorlunda år, då elever från trollkarlsskolorna Beuxbatons och Durmstrang är på besök. Turneringen i magisk trekamp ska nämligen hållas på Hogwarts. Från varje skola väljs en deltagare över sjutton år ut, men när den flammande bägaren ska kasta ut namnen på de utvalda tar allt en oväntad vändning. Återigen lurar ondska där man minst anar det och Harry Potter vet inte vet som är fiende och vem som är vän. 

”Utmärkt!” ropade Dumbledore glatt, då tumultet äntligen hade lagt sig. ”Ja, här har vi alltså våra tre deltagare. Jag vet att jag kan lita på att ni allesammans, inklusive de återstående eleverna från Beuxbatons och Durmstrang, kommer ge era representanter allt det stöd ni kan uppbåda. Genom att uppmuntra och heja på era deltagare bidrar ni på ett mycket vikt...” Här avbröt sig Dumbledore plötsligt, och alla kunde tydligt se vad som hade fått honom att tystna.
   Flammorna i bägaren hade åter blivit röda. Gnistorna flög ut ur den. En eldtunga sköt plötsligt upp i luften och förde med sig ännu ett pergamentstycke. Dumbledore sträckte närmast mekaniskt fram en lång arm och grep tag i pergamentet. Han höll ut det framför sig och stirrade på namnet som stod skrivet på det. Det blev en lång paus, medan Dumbledore fortsatte att stirra på pergamentsstycket i sin hand och alla i salen stirrade på honom. Sedan harklade han sig och läste högt:
s. 284 


* * *

Något säger mig att det nu, efter den fjärde boken, kommer vänd. Mörkret kommer sänka sig över Rowlings England och trollkarlsvärlden hon byggt upp. Och helt ärligt tror jag inte riktigt att jag längtar dit. För jag älskar den smått idylliska stämning som varit i de böcker jag läst hittills. Visst, Harry, Ron och Hermione har kämpat mot ondska och Voldemort förr, men nu kommer villkoren ändras helt, och kampen bli annorlunda. Kanske blir böckerna tuffare och lite mer allvarliga, och stämningen i de tidigare böckerna kommer vara borta.

Men jag är nog lite kluven till det hela, för samtidigt är jag lite trött på upplägget i de fyra första böckerna. Harry Potter som är så speciell och alltid råkar ut för något, vinner i quidditch, vinner elevhemspokalen, räddar allt och alla... Så helt galet är det inte att göra en rockad och förändra villkoren totalt. Men jag kommer sakna den här idyllen till värld. Kommande böcker lär ge mig lite mer att bita i, men kanske blir det bra.

Den flammande bägaren är helt klart övergången mellan de ljusa och mörka delarna i serien och jag gillar det. Den skiljer sig mer från tidigare böcker än de gjort från varandra, men är inte alltför mörk och jobbig. Harry Potter-är-så-speciell-grejen fortsätter, men hallå; Vad kan man vänta sig när alla böckers titlar börjar med "Harry Potter och". Och jag gillar verkligen Harry, så mig gör det ingenting. Rowling tycks dock ha insett att precis här krävs något omvälvande för att få läsarna att stanna kvar, och det har hon helt klart lyckas med.

Den flammande bägaren är mycket bättre än sin föregångare och kanske en av de bästa böckerna i serien hittills. För den har precis allt. Jag har i tidigare recensioner talat nog om den fantastiska värld som byggts upp, men här finns också en mycket större och bredare handling än i tidigare böcker. Den startar redan innan skolåret börjar, och sakerna som händer då hänger sedan med hela världen. Det känns verkligen som att det här är boken där mest energi lagts på att skapa en klurig och genomtänkt handling och jag älskar det.

Något annat jag älskar med just den här boken är något som jag saknat lite grann i tidigare böcker. Nämligen ett budskap. För budskapet här är tydligt och bra och man får ta del av det under turneringen i magisk trekamp där en viss deltagare spelar på sina egna, ädla villkor. Boken säger till en att en sann vinnare hjälper andra istället för att utnyttja deras olycka för att ta sig själva upp , och att det i slutändan kan vara mer värt än att ta sig till mållinjen så snabbt som möjligt. Mycket fint! Tidigare känns det som att just budskap är något som inte riktigt funnits, bortsett från små visdomsord om vänskap, men här får man allt!

Språket har jag liksom världen redan talat nog om. Ungefär 750 sidor och boken läses utan problem ut på några få dagar. Sidorna bara fladdrar förbi framför ögonen på mig och jag. kan. inte. sluta. läsa. Så spännande, så intressant och man är så med hela tiden. Man kan inte släppa taget, utan måste få veta vad som ska hända. Precis så ska det vara! Det blir aldrig jobbigt att läsa och det är en stor bedrift när man skapat en sådan stor och detaljrik värld som J. K. Rowling har gjort. 

Karaktärerna har jag också redan berömt Rowling för. De är underbara och jag vet inte vad mer man kan säga. Att Harry Potter är den ständiga hjälten och personen det mesta allt i trollkarlsvärlden kretsar kring gör inte så mycket, för det är han värd. Jag bara älskar alla de gånger han kan knäppa Malfoy på näsan. Och något ganska speciellt är alla gånger Harry, Ron och Hermione blir osams. Deras vänskap är inte helt perfekt och jag gillar att det belyses, för det gör man sällan i böcker. Det blir så äkta och lärorikt. 

Grejen med Harry Potter och inte minst just den här boken är att man kan förlåta den för väldigt mycket, för världen är så fantastisk och så underbar. Det finns en hel del saker som känns lite för bra eller lite för dåliga och lite krystade, men det gör inte så mycket. För J. K. Rowling lyckas ändå underhålla mig, trots att saker ibland känns lite för tillgjorda och overkliga. Det är ju trots allt fantasy, och Harry Potter är fantasy när den är som bäst. 

Harry Potter och Den flammande bägaren lever helt klar upp till vad jag väntade mig. Den sticker ut och det beror dels på den bredd boken har. Den är helt klart en brytpunkt, för nu sänker sig mökret över Hogwarts och Rowlings värld. Mixen mellan idyll och mörker är helt perfekt, och kom i rätt tid då det behövdes något nytt för att få en att behålla intresset. För det gör jag, boken igenom. Du som ännu inte tagit tag i Harry Potter borde verkligen göra det nu, för det är fantastisk välskriven fantasy som alla kan få ut något av. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: J. K. Rowling
Förlag: Tiden (numera Rabén & Sjögren)
Utgivningsår: 2001 (original: 2000) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 752 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 
Serie: Harry Potter, Del 4
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Harry Potter and the Goblet of Fire
Andra delar i serien: Harry Potter och... De Vises StenHemligheternas kammareFången från AzkabanFenixordernHalvblodsprinsenDödsrelikernaDet fördömda barnet.
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-boksformat finns på Bokus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie