fredag 21 juli 2017

Unmade

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Unmade är den avslutande delen i The Lynburn Legacy, en trilogi skriven av den bästsäljande författaren Sarah Rees Brennan från Irland. Rob Lynburn har numera den lilla staden Sorry-in-the-Vale i ett järn grepp och den största delen av befolkningen lyder numera under honom. Men Kami Glass och hennes gäng står fortfarande emot. Trots att Jared tros vara död tänker Kami inte sluta kämpa. Hon börjar vänja sig med länken till Ash och tillsammans med sina vänner försöker hon hitta ett sätt att stoppa Rob på.

Men ingen vet egentligen vad hans plan är. Han söker ständigt efter villiga offer, och verkar vara ute efter ännu mer makt, ännu mer magi. Kami som källa bunden till Ash gör henne mycket stark och hon inser att deras enda chans mot Rob är att bli ännu starkare, men hur ska det gå till? Samtidigt är Rob mer hämndlysten än någonsin och när han inte får sina offer svävar Kami och hennes vänner i större och större fara och så även resten av staden. 

"Kami was couching with her eyes smarting because of the smoke. She shook Tomo frantically, ignoring his groggy protests, and looked at the door. She could see the fire now, see the burning orange light around the edges of the frame, smell the smoke as it hit the door.
   She had been so stupid to count on the sorcerers not recovering quickly, to believe that they would not strike back right away.
   This was what came out of standing against Rob: this was the retribution of the Aurimere sorcerers. 
   Her house was on fire, with her family inside it."
s. 157

* * *

Jag vet egentligen inte vad jag tycker. En bidragande orsak till det är att jag läst boken på engelska, och det gör det hela mycket svårare. Att läsa varenda ord för att kunna förstå och hänga med tar lätt fokus från själva boken, och även hur språket egentligen är. Cassandra Clares kommentar pryder framsidan och låter så här: "Will make you cry and break your heart.", och det är klockrent. Jag kunde inte sagt det bättre själv. 

För en stor dos humor, men samtidigt så mycket känslor och djup och fina karaktärer och relationer, det är Unmade. Jag älskar den självklara rollen humorn och skrattet faktiskt har, för det gör boken unik och den känns speciell och lite... modig. Jag verkligen älskar att kunna skratta åt något roligt på ena sidan och bryta ihop på nästa eller känna hur jag läser snabbare och snabbare, för att få veta hur det går.

Och humorn är inte ens särskilt avancerad. Den bara är och det är det som är så bra. Den känns äkta. Vi har Angela som lockar till skratt vad hon än gör, med sin buttra men så underbara personlighet. Och Jon som lyckas ge Lillian alla namn på L förutom just det rätta, och de ironiska men så kärleksfulla kommentarerna mellan nästan alla karaktärer. Det är så skickligt skrivet alltsammans, och jag önskar verkligen att jag också fick vara en del av gänget i Sorry-in-the-vale, för de verkar ha så roligt! Och det visar verkligen att Rees Brennan har lyckats. 

Handlingen reflekterar jag inte alls lika mycket över, utan det är humorn som är det som skiljer Unmade från annan fantasy. Humorn och vadagen, som båda är stora delar. För även om det är fantasy är en stor del av boken just vardag. Det finns inga märkliga världar och det vanliga livet pågår i bakgrunden, vilket ger boken en riktigt magisk känsla. För det är lätt att relatera till mycket, men sedan kommer magin in och gör boken speciell. Och personligen föredrar jag den här typen av fantasy som inte är alltför uppenbar. Man måste ju bara älska tanken på magi i en engelsk småstad!

Handlingen är visserligen lite klyschig och sådär, men samtidigt kan man inte låta bli att älska den. Alla märkliga sammanträffanden och klassiska inslag gör den så mysig, men något tråkig, att läsa. Handlingen går ganska segt framåt och egentligen känns det inte som att så mycket viktigt händer, utan det är mycket transportsträcka med mindre händelser som egentligen inte betyder så mycket. Det känns lite som att idéerna inför sista boken tog slut och det här är resultatet, vilket är trist.

Karaktärerna, dock! De är underbara och den främsta anledningen till att boken i slutändan ändå håller måttet i mina ögon. Det är precis lagom mycket drama i relationerna, och jag tycker om att flera olika relationer tas med. Det är inte bara ett, utan flera, kärlekspar, och vänskapsrelationerna och inte minst familjerelationerna är underbara. Jag blir så glad av att läsa om alla relationer som utvecklas, för de är oväntade men på något sätt ändå så klockrena. 

Unmade är sista boken i en trilogi och det märks. Idéerna verkar ha tagit slut och det resulterar i en något tråkig och händelselös bok. Samtidigt älskar jag allt runtom. Karaktärerna är räddningen och de är verkligen magiska. Relationerna är fina och känns äkta. Jag gillar även den stora dosen humor som blir en naturlig del av boken och serien. Även om jag inte kommer minnas någon rafflande och oväntad avslutning, kommer jag minnas personerna som var en del av den, och det är ju inte något dåligt betyg.

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Sarah Ress Brennan
Förlag: Simon and Schuster
Utgivningsår: 2014
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 370 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: The Lynburn Legacy, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Unmade
Andra delar i serien: Unspoken (sv: Outtalat), Untold
Annat: -

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-boksformat finns på Adlibris och Bokus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)