onsdag 6 september 2017

Du känner mig så väl

Du känner mig så väl är resultatet av ett samarbete mellan de amerikanska författarna Nina LaCour och David Levithan. Boken är utgiven på svenska hos Modernista sedan några månader tillbaka och på de 237 sidorna hinner relationer utvecklas, ta slut och uppkomma och det under slutet av high school-tiden under en pågående pride-festival. 

Katie, eller Kate, som hon numera föredrar, ska äntligen träffa Violet. Violet, tjejen som hon inte träffat på riktigt, men som inte kan vara annan än den rätta. Men när tiden väl är inne har Kate ändrat sig och flyr. När hon ramlar in på en gaybar möts av hon av Mark, dansandes på ett barbord i bara kalsonger. Mark som gör allt för att Ryan ska vilja ha honom, alltid och inte bara i hemlighet. Mötet mellan Kate och Mark blir början på en oväntad och intensiv vänskap som ska komma att förändra bådas liv för alltid. 

”Kan vi bli vänner?” frågar jag.
   Han lägger huvudet på sned.
   ”Ursäkta?”
   ”Jag vet att det låter som om jag går i förskolan eller nåt. Det är inte ens min huvudfråga, men det känns som om vi borde inleda en vänskap innan jag frågar dig det som jag egentligen vill fråga om. [...] Det var inte meningen att jag skulle komma hit, men jag är här, och så är du här, och det är som om en blinkande pil pekar på dig och säger mig att du är en person som jag borde känna.”
   ”Öh”, säger Mark.
   Ryan muttrar något om att vara osynlig, men jag frågar honom inte vad han menar för jag är för koncentrerad på Marks ansikte. ”Kan vi väl”, säger han. ”Alltså, om du vill det”.
s. 28


* * * 

Jag är faktiskt besviken. Även om jag aldrig varit helt såld på varken Levithans eller LaCours enskilda verk hade jag väntat mig något mer än det som Du känner mig så väl visar sig vara. Om inte tidigare så börjar besvikelsen på sida 28 och med citatet här ovanför. "Jag vet att det känns som om jag går i förskolan eller nåt, det är som om en blinkande pil pekar på dig och säger mig att du är en person som jag borde känna." Snälla någon! Lite mer klyschigt kunde det väl bli?! 

Jag har stora svårigheter med att finna något verklighetstroget och realistiskt i boken, och det är det främsta problemet. Innan jag började läsa längtade jag efter en bok med en fin vänskapsrelation, men det fick jag inte. Istället grundar sig huvudrelationen i boken på väldigt konstiga förhållanden och sammanträffanden, som förstör allt det äkta, vilket är hemskt tråkigt. Det gör att boken känns så avlägsen och, förlåt men, misslyckad. 

Något annat jag reagerade på är hur "på riktigt"-känslan också förstörs av att boken utspelar sig under så kort tid. Det är väl knappt en vecka om jag minns rätt, och under den hinner Mark och Kate bli bästa vänner, ovänner med andra vänner, göra slut och bli ihop med andra... Helt otroligt! Något annat som är konstigt är att det känns som att all vardag har raderats ur boken. Jag vet inte hur många gånger Mark refereras till som baseballspelare, men han rör ju inte ens en baseboll i boken! Detaljer? Ja. Men de stör och förstör. 

Budskapet är dock väldigt fint även om det helt klart kommer i skymundan för den i övrigt ganska dåligt hopkokade storyn. Den känns inte särskilt genomtänkt, och boken hade nog vunnit på att vara kanske 150 sidor längre, för då hade den kunnat bli lite djupare och trovärdigare. Språket fungerar. Boken läses snabbt och enkelt och flytet är bra, men inte riktigt något märkvärdigt. Men budskapet gillar jag - jag gillar att HBTQ har en stor roll, och boken är intressant om grejen med att växa upp och bli kär, om än som sagt overklig. 

Förutom den overkliga handlingen och de overkliga relationerna, gillar jag karaktärerna. Både Kate och Mark är så härliga som personer och de är väldigt kloka och roliga att följa, då de utvecklas mycket under boken. Samtidigt känns de som sagt väldigt overkliga till viss del. Att Mark skulle ställa sig där på bardisken och dansa, skicka de där meddelandena till Ryan och så vidare förstörde lite av min bild av honom, för det var ju inte han. Kate gjorde också en del konstiga saker som gjorde att hennes person också sprack, vilket är synd. 

Du känner mig så väl är inte vad jag väntade mig. Jag blir besviken på den overkliga handlingen och de overkliga relationerna, och på att handlingen känns ganska dåligt genomtänkt och förenklad, vilket gör att den tappar all äkthet. Bortsett från att Kate och Marks relation är ganska orealistisk gillar jag den och dem, även om deras handlingar ibland går för långt bort från deras personligheter. Men det jag aldrig kan släppa: Allt är för overkligt. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: David Levithan & Nina LaCour
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017 (original: 2016) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 237 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13-18
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: You Know Me Well
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-boksformat finns på Adlibris och Bokus.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie