onsdag 20 september 2017

Midnattsstjärnan

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Midnattsstjärnan avslutar den bästsäljande författarinan Marie Lus trilogi om en värld där en sjukdom lämnat oväntade och otroliga spår efter sig. De som överlevde sjukdomen fick nämligen märken för livet, och samtidigt även gåvor som ger dem magiska krafter. De är utstötta i samhället och kallar sig själva elitärer. Men när Adelina får veta att också hon bär på krafter förändras livet för de flesta. 

Adelina är numera drottning och fruktad som Vita vargen. Men det är många hon sårat för livet för att ta sig dit. Inte minst sin lillasyster, som nu bytt sida och befinner sig hos Adelinas fiender. Men alla elitärer ska återigen svetsas samman när de ställs inför ett gemensamt hot. Även Adelina behövs för att rädda världen och kanske är det här hennes chans att ställa allt till rätta. Men hon måste bestämma sig snabbt - för snart kanske allas tid är ute. 

Violettas läppar darrar av ansträngning. ”Du kan inte förhärda ditt hjärta för alltid bara på grund av ditt förflutna. Att andra har behandlat dig med grymhet rättfärdigar inte att du är grym mot andra.” Hennes grå ögon glider bort från mitt ansikte, tills hennes blick till slut landar på en nästan utbrunnen lykta nära tältöppningen. ”Det är svårt. Men jag vet att du försöker.”
   I hela mitt liv har jag försökt skydda dig.
   Rummet blir suddigt bakom slöjan av tårar. ”Förlåt”, viskar jag.
s. 203

* * * 

Det är ju uppenbart något som inte står rätt till när det är en lättnad att ha läst ut en bok och en serie, men så är det faktiskt här. Jag har nu tragglat mig igenom tre böcker som jag bara inte kan tycka om. Den främsta anledningen till att den tredje och avslutande boken inte heller håller är mörkret. Jag har sagt det tidigare, men jag tycker verkligen inte om att böckerna är så mörka. Det är förmodligen hela tanken, men jag och allt det dystra klickar helt enkelt bara inte. Jag vill ha mer hopp och glädje, för annars är det svårt att få en positiv upplevelse.

Nästa problem är Adelina, och det är nog samma sak där: Antingen gillar man det unika Marie Lu skapat, eller så gör man det inte. Personligen har jag svårt för en halv-ond huvudperson. Jag vill ju vara på den goda sidan och det gör ont i mig att följa Adelinas tankar och handlingar när de är precis tvärtemot vad jag själv tycker. Det är nästan lite plågsamt att läsa, men samtidigt gillar jag Lus idéer, för det är ingen tvekan om att hon har lyckats skapa något alldeles unikt i sin serie om elitärerna. 

När två av de viktigaste delarna av en bok blir fel i mina ögon är det svårt att gilla något annat. Språket går segt fram, boken är tråkig och så vidare. Men egentligen är språket bra, för problemet ligger enbart i det där mörkret och att jag inte har något gemensamt med Adelina. Det är bara det att det fina i språket inte riktigt når fram till mig när jag inte gillar resten av boken. 

De andra karaktärerna har jag svårt att tycka om av samma anledning. Det är inte något fel på dem, men i kombination med resten av boken blir upplevelsen av dem inget vidare och jag kan inte riktigt med att uppskatta dem. Jag tycker dock att de är välgjorda, och så även Adelina. Att skriva om en person med så mycket hat och ilska inom sig kan inte vara lätt, men Lu lyckas och hon gör det skickligt. Men skicklighet spelar ingen roll när känslan redan från början blev fel.

Jag tror att det är så här: Det här är en sådan där bok och serie som man antingen tycker om eller inte tycker om. Det finns inte riktigt något mittemellan. Marie Lu har slagit på stort och lagt in så mycket oväntade och nytänkande saker och fastnar man inte för dem blir det svårt att fastna för någonting. De tar liksom över. Men om man däremot fascineras av mörkret och ondskan i den trasiga själen som är Adelina, då är man nog förälskad. Bara tanken på det får mig att gilla boken lite mer, trots allt, för det är ju ganska fascinerande.

Midnattsstjärnan hade inte oddsen på sin sida när jag slog upp den, och då är det ju inte konstigt att det slutar på samma sätt. Det är en sådan där bok och Den unga eliten en sådan serie som man antingen älskar eller ogillar, och jag tillhör den andra gruppen. Jag ser det unika, men jag ser inte det fascinerande och intressanta, som ger en positiv upplevelse, i mörkret och Adelina. Och det är det som är problemet. Slutet rättar förvisso till saker och ting, men är ganska förutsägbart och förtog lite av det unika och ödesdigra i boken.

Betyg: 
     

Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2017 (original: 2016) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 269 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 12+
Serie: Den unga eliten, Del 3
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Midnight Star
Andra delar i serien: Den unga eliten, Rosensällskapet
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris och Bokus

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie