Tack Vox by Opal, för recensionsexemplaret!
Papperssjälar är den tjugosexåriga Emma Johanssons debutbok. Det är resultatet av ett stort bokintresse och en tids bokbloggande och många år av skrivande. Manuset antogs av det nystartade imprintet Vox by Opal, och det är där den vackra boken nu återfinns. Man blir direkt inkastad i verkligheten på en gymnasieskola där allt inte är som vanligt. För ett tag sedan omkom nämligen Theresia, en elev, då hon blev påkörd av ett tåg.
Stämningen är fortfarande dämpad och alla påverkas, även de som inte kände Theresia. Men Emilia mår extra dåligt över det som hänt, trots att hon knappt ens pratade med Theresia. Och när hon hamnar i samma grupp som Theresias bror blir det värre. Men mellan dem växer en oväntad relation fram, men ju närmare de kommer varandra, desto svårare får Emilia att hålla den hemlighet som kommer vända upp och ner på allt.
”Det finns bra hemligheter, som den om mina föräldrars bröllop. Hemligheter som gör en alldeles varm inombords, som gör att man nästan spricker av glädje.
Sedan finns det dåliga hemligheter. Hemligheter som äter upp en inifrån. Som förändrar liv. Sådana hemligheter vill man undvika till varje pris.
Hemligheter är som minor. Man gräver ner en och den kan ligga hur länge som helst utan att göra någon skada, men sedan räcker det med att någon petar lite på den för att den ska explodera, Och för att konsekvenserna ska bli förödande.”
s. 9-10
Författare: Emma Johansson
Stämningen är fortfarande dämpad och alla påverkas, även de som inte kände Theresia. Men Emilia mår extra dåligt över det som hänt, trots att hon knappt ens pratade med Theresia. Och när hon hamnar i samma grupp som Theresias bror blir det värre. Men mellan dem växer en oväntad relation fram, men ju närmare de kommer varandra, desto svårare får Emilia att hålla den hemlighet som kommer vända upp och ner på allt.
”Det finns bra hemligheter, som den om mina föräldrars bröllop. Hemligheter som gör en alldeles varm inombords, som gör att man nästan spricker av glädje.
Sedan finns det dåliga hemligheter. Hemligheter som äter upp en inifrån. Som förändrar liv. Sådana hemligheter vill man undvika till varje pris.
Hemligheter är som minor. Man gräver ner en och den kan ligga hur länge som helst utan att göra någon skada, men sedan räcker det med att någon petar lite på den för att den ska explodera, Och för att konsekvenserna ska bli förödande.”
s. 9-10
* * *
Jag känner "wow!" redan efter första kapitlet. All tveksamhet till en ung debutant är som bortblåst, och jag förundras över det nära professionella författarskapet som Emma Johansson visar på. Redan efter första kapitlet är jag fast. Emma planterar ett litet frö kring en hemlighet, något Emilia döljer som rör en död person, och så mycket mer behövs inte för att fånga mig ända tills boken är slut. Det må låta simpelt, men faktum är att man sällan läser böcker som fångar en direkt-direkt, och bara det gör mig imponerad av Papperssjälar.
Nästa sak som slår mig är hur vacker boken är. Den är inte bara vacker tack vare det fina och ganska sorgliga omslaget, för helt ärligt - det gör mig nästan tårögd så speciellt som det är och tillsammans med titeln..., utan också tack vare språket. Emma Johansson skriver vackert och visste jag inte att hon är författaren skulle jag gissa på att författaren är en rutinerad, medelålders, amerikansk, bästsäljande författare, och inte en tjugosexårig debutant. Det är ju för häftigt hur bra Emma skriver. Jag blir förvånad och trollbunden!
Boken i övrigt är också vacker och påminner starkt om många ungdomsromaner som pryds med ord som "New York Times bestseller" eller "Internationell bästsäljare", och jag kan inte riktigt släppa det faktum att en debutant lyckas så fullkomligt. Jag är lite golvad, faktiskt. Boken är sorglig på ett vackert sätt och berör mig på så många plan. Jag känner så mycket när jag läser, och det ligger dessutom något så äkta och unikt över boken.
Jag har aldrig tidigare läst något liknande och älskar idén. Att vissa saker är lite förutsägbara kan man bortse ifrån, och det viktigaste är ju att det tog väldigt lång tid innan jag förstod vad Emilia faktiskt dolde. Och lättnaden jag kände då visar verkligen hur mycket jag känner för henne, Viktor och boken i stort. Det är skickligt att få mig medryckt och engagerad i den här berättelsen, och det får mig faktiskt att älska den lite grann. Ibland saknas dock en röd tråd, och saker som tas upp i början försvinner sedan helt, vilket känns lite för ologiskt.
Karaktärerna och relationer håller världsklass. De skulle kunna vara direkt hämtade ur vilken känd ungdomsroman som helst, liksom resten av boken, och det är det som är så himla häftigt. Jag vet inte om Emma vet hur bra hennes bok är, men någon borde verkligen berätta det för henne! Jag älskar Emilia och Viktor och deras relation, för de är båda så äkta, intressanta och unika, och deras relation likaså. Den är aldrig för uppenbar, utan det är intressant att få följa utveckligen, som känns så verklig och ja, är för himla vacker.
Slutet älskar jag. Där i aulan, alltså: Det var ännu en liten grej som skulle komma från någon New York Times bestseller, och jag bara älskar vad som hände. För det är en hemskt sorglig bok, men Emma lyckas ändå ta fram något vackert och unikt, och det gör hon på ett så varsamt och trovärdigt sätt, att det här är en bok jag kommer minnas som speciell.
Papperssjälar är sorglig, men också så mycket mer. Emma Johansson skriver vackert och berör mig med sin unika idé och sitt skickliga språk. Hon får mig att hoppas och engageras och ger mig något med sin berättelse. Hon gör mig glad, ledsen och förundrad. Papperssjälar skulle kunna vara en amerikansk roman skriver av en rutinerad, bästsäljande författare, men istället är det en tjugosexårig debutant som står bakom, och det är imponerande och unikt! Jag ser fram emot att läsa mer av Emma Johansson.
Nästa sak som slår mig är hur vacker boken är. Den är inte bara vacker tack vare det fina och ganska sorgliga omslaget, för helt ärligt - det gör mig nästan tårögd så speciellt som det är och tillsammans med titeln..., utan också tack vare språket. Emma Johansson skriver vackert och visste jag inte att hon är författaren skulle jag gissa på att författaren är en rutinerad, medelålders, amerikansk, bästsäljande författare, och inte en tjugosexårig debutant. Det är ju för häftigt hur bra Emma skriver. Jag blir förvånad och trollbunden!
Boken i övrigt är också vacker och påminner starkt om många ungdomsromaner som pryds med ord som "New York Times bestseller" eller "Internationell bästsäljare", och jag kan inte riktigt släppa det faktum att en debutant lyckas så fullkomligt. Jag är lite golvad, faktiskt. Boken är sorglig på ett vackert sätt och berör mig på så många plan. Jag känner så mycket när jag läser, och det ligger dessutom något så äkta och unikt över boken.
Jag har aldrig tidigare läst något liknande och älskar idén. Att vissa saker är lite förutsägbara kan man bortse ifrån, och det viktigaste är ju att det tog väldigt lång tid innan jag förstod vad Emilia faktiskt dolde. Och lättnaden jag kände då visar verkligen hur mycket jag känner för henne, Viktor och boken i stort. Det är skickligt att få mig medryckt och engagerad i den här berättelsen, och det får mig faktiskt att älska den lite grann. Ibland saknas dock en röd tråd, och saker som tas upp i början försvinner sedan helt, vilket känns lite för ologiskt.
Karaktärerna och relationer håller världsklass. De skulle kunna vara direkt hämtade ur vilken känd ungdomsroman som helst, liksom resten av boken, och det är det som är så himla häftigt. Jag vet inte om Emma vet hur bra hennes bok är, men någon borde verkligen berätta det för henne! Jag älskar Emilia och Viktor och deras relation, för de är båda så äkta, intressanta och unika, och deras relation likaså. Den är aldrig för uppenbar, utan det är intressant att få följa utveckligen, som känns så verklig och ja, är för himla vacker.
Slutet älskar jag. Där i aulan, alltså: Det var ännu en liten grej som skulle komma från någon New York Times bestseller, och jag bara älskar vad som hände. För det är en hemskt sorglig bok, men Emma lyckas ändå ta fram något vackert och unikt, och det gör hon på ett så varsamt och trovärdigt sätt, att det här är en bok jag kommer minnas som speciell.
Papperssjälar är sorglig, men också så mycket mer. Emma Johansson skriver vackert och berör mig med sin unika idé och sitt skickliga språk. Hon får mig att hoppas och engageras och ger mig något med sin berättelse. Hon gör mig glad, ledsen och förundrad. Papperssjälar skulle kunna vara en amerikansk roman skriver av en rutinerad, bästsäljande författare, men istället är det en tjugosexårig debutant som står bakom, och det är imponerande och unikt! Jag ser fram emot att läsa mer av Emma Johansson.
Betyg:
★ ★ ★ ★ ☆
Författare: Emma Johansson
Förlag: Vox by Opal
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 335 st
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Papperssjälar
Annat:
Länkar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Hej, vad kul att du vill kommentera mitt inlägg! Notera dock att frågor om litterära analyser eller andra skolarbeten enbart besvaras via Swish. Mejla lexie.tusensidor@gmail.com för Swishnummer :)