tisdag 16 januari 2018

Drakviskaren

Tack, Lovisa Wistrand och Whip Media, för det fina recensionsexemplaret!

Drakviskaren är första boken i Lovisa Wistrand serie Alvblodstrilogin. Här möter vi solalven Iszaelda som inte riktigt är som alla andra. Till att börja med brinner hon för att strida och skjuta med pilbåge, men bland solalverna är det inte accepterat. Och när hon sedan inte får den unika förmåga alla solalver får vid 21 års, känner hon sig ensammare och vilsnare än någonsin.

När den onde Akares överfaller hennes folk lyckas hon fly, men hennes familj blir kvar, dödad. Av en slump hamnar hon bland stjärnalver, och där får också kvinnor slåss. Hon blir intagen till en utbildning långt efter alla andra och måste jobba dubbelt så hårt för att ha en chans att nå framgång. Hade det inte varit för hennes omöjliga mästare hade det kanske gått lättare, men nu är varje dag ett motstånd. Samtidigt växer det fram en oväntad relation mellan de båda. Frågan är bara om allt egentligen är som det verkar, och vem man kan lita på i en värld fylld av onda krafter.

Jag är annorlunda. Huden och håret är ljusare än de andras, vitt som snöfallet, och ögonen missfärgade. Jag är inte lika feg och skör som de andra. Kan vara ute med bara armar och kan simma i frusna floder. Påverkas inte av kylan och mörkret så som de gör.
   Och jag har ingen förmåga.
s. 45


* * *

Det finns mycket i Drakviskaren som gör att jag älskar den. Jag blir så himla överraskad över hur bra en bok som jag aldrig tidigare hört talas om kan vara. Det är ju så synd att vissa böcker som förtjänar mycket mer hamnar i skymundan, och Drakviskaren är tyvärr helt klart en av de böcker som borde finnas i skyltfönstret i åtminstone en bokhandel. För jag verkligen älskar boken på många olika sätt.

Samtidigt finns det ett problem, som tyvärr blir ganska stort. Språket. Till att börja med måste jag säga att det också i språket finns saker som är värda fem av fem stjärnor. Det är unikt och annorlunda och väldigt gammaldags i sin stil, vilket jag gillar. Wistrand har inte lämnat något åt slumpen, utan hon har tänkt på att låta språket följa samma linje som handlingen och bokens stil i allmänhet. Det är också något hon nämner i sitt tack i slutet av boken, och jag vet inte hur många fantasyböcker jag läst där språket är alldeles för modernt eller bara fel för världen. Så där imponerar Wistrand väldigt mycket på mig.

Jag gillar att hon använder gamla och idag ovanliga uttryck såsom "sedermera", "allaredan" och "ingalunda" på ett så naturligt sätt, men sedan finns det andra uttryck som återkommer och som jag inte riktigt gillar. Exempelvis låter "jag har inte något val, har jag?" inte helt smidigt i mina öron, utan det känns som att det hade passat bättre på engelska. Kanske är det visst ett vanligt sätt att skriva på, men dels återkommer det lite för ofta och dessutom låter det enligt mig lite märkligt.

Nästa problem med språket är inget konkret, utan det har bara att göra med att den här boken tog mig ungefär två veckor att läsa ut. En annan bok i samma tjocklek (ta exempelvis Harry Potter) läser jag på kanske 4-5 dagar, men här. gick. det. inte. Och det är fruktansvärt irriterande, för det är ju en så bra bok i övrigt. Jag älskar den och den är verkligen så ständigt spännande att jag bara vill läsa vidare, men ändå får jag aldrig något flyt och jag kommer aldrig in i språket. Och språket är ju en betydande del av boken, och här blir det av någon besynnerlig anledning inte bra alls. 

Det finns dock mycket annat med boken som jag älskar. Den värld Lovisa Wistrand bygger upp och energin hon lagt på den vill jag likna med J. K. Rowlings stil i Harry Potter-böckerna, och det är ett riktigt bra betyg. Världen med alver känns väldigt trovärdig och fulländad, men trots att det är en helt ny värld blir jag aldrig förvirrad eller vilsen. Och det trots alla nya uttryck som finns i en liten ordlista i början av boken, vilket för övrigt är ett stort plus, för det gör att allt känns ännu mer äkta! 

Dessutom är handlingen också fantastisk. Jag förväntade mig en klassisk fantasy-handling, men i Drakviskaren blir jag överraskad gång på gång av handlingen som tar oväntade vändningar och inbjuder till nya perspektiv på de klassiska fantasy-inslagen. Riktigt imponerande, och väldigt roligt att läsa om! Jag gillar också inslagen om skillnader mellan män och kvinnor och andra saker som är aktuella idag, för det blir ytterligare en dimension av den fantasyvärld i gammaldags stil som boken kretsar kring.

Bortsett från att många karaktärers namn är väldigt svåra att komma ihåg, uttala och skriva har jag inget att klaga på, utan tvärtom fängslas jag av de flesta personer och relationerna. Jag verkligen älskar Iszaeldas relation med Netharu'el, för den är så himla trovärdig. Den är visserligen inte oväntad trots att den är så osannolik, men ändå känns den så himla perfekt och drömmig och jag blir nästan avundsjuk på den och många andra relationer i boken. Och när man känner så är det tydligt att författaren lyckats. Wow!

Drakviskaren är fantastisk. Den är unik, vågad och nytänkande. Världen Wistrand byggt upp är imponerande och i klass med Rowlings magiska England, och jag blir direkt engagerad och medryckt. Det enda problemet är språket som jag aldrig får grepp om, och dessvärre blir det ett ganska stort problemet. Jag älskar dock att språket går i linje med världen och handlingen. Lovisa Wistrand har verkligen tänkt på allt, och jag ser redan fram emot uppföljarna!

Betyg: 
    

Författare: Lovisa Wistrand
Förlag: Whip Media
Utgivningsår: 2017
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 599 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Alvblodstrilogin, Del 1
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Drakviskaren
Andra delar i serien: *Utan titel, bok 2*, *Utan titel, bok 3*
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris och Bokus


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie