lördag 13 januari 2018

Sköldpaddor hela vägen ner

Sköldpaddor hela vägen ner - märklig titel, men trots det har folk väntat som besatt på den här boken. Efter fem år av väntan kommer John Green med en ny bok, och den här gången är det Aza Holmes som är huvudperson. Hon är rädd för sjukdomar och om hon kysser någon tänker hon bara på alla bakterier som vandrar över till hennes mun, och den ständiga rädslan för att drabbas av C-difficile förföljer henne.

När hennes bästa vän Daisy bestämmer att de tillsammans ska finna den försvunne miljardären Russell Pickett mot en enorm hittelön kommer hon dock på andra tankar. Picketts son Davis är en gammal bekant till Aza och när de återförenas väcks minnen och nya känslor till liv. Men det är svårt att komma nära när skräcken för dödliga bakterier finns där, och Davis har svårt att veta om personer vill åt honom för hans pengar eller för att han är han

”Jag gillar korta dikter med konstiga rim, för det är så livet är.”
   ”Det är så livet är?” Jag försökte förstå vad han menade.
   ”Ja. Det rimmar, men inte på det sätt man tror.”
s. 159


* * *

Det första som slår mig, och som jag känner igen från Förr eller senare exploderar jag är att John Green väljer att inte berätta vem huvudpersonen är direkt. Det tar åtminstone en sida innan man förstår att det är en tjejs perspektiv man läser ur, och jag gillar tanken med det. Det blir så tydligt att alla bara är människor, och det är skönt att inte sätta några etiketter eller göra allt så tydligt direkt. Det här blir en mycket naturligare och trovärdigare inledning. Egentligen är det ju bara en liten grej, men att Green ser den får mig att beundra honom.

Om dessa krafter hade tilldelat mig ett annat lunchpass, eller om bordskamraterna som bidrog till att författa mitt öde hade valt ett annat samtalsämne den där septemberdagen, skulle min historia ha slutat annorlunda - eller åtminstone ha fått ett annat mittparti. Men jag började lära mig att livet är en historia som berättas om en, inte en man berättar själv.

Det andra som slår mig är att saker och ting känns lite overkliga. Handlingen går väldigt snabbt fram och får aldrig riktigt fäste i mig. Boken hade gärna kunnat vara längre, för som det är nu går relationernas utveckling för fort, vilket gör att min känsla av boken är att det inte är på riktigt. Och det är faktiskt en besvikelse. 

Det tredje som slår mig är dock att även om trovärdigheten är något misslyckad finns Greens underbara språk och visdom kvar. Jag vet inte hur många citat som berör mig inom loppet av inte ens 300 sidor, och jag älskar verkligen känslan av att man blivit lite klokare på livet när man slår igen en bok. Det är ju precis så det ska vara och där är Sköldpaddor hela vägen ner definitionen av ett lyckande. Dessutom skriver Green fem år senare fortfarande underbart - språket flyter, underhåller och berör, och boken går snabbt att läsa och blandar djup, humor och allt mellan himmel och jord på ett perfekt sätt. 

Ingen tar någonsin farväl utan att vilja träffas igen

Att handlingen och främst relationerna känns något orealistiska är dock en väldigt liten del av boken och ett litet problem. I övrigt är boken mycket intressant, då den tar upp flera olika intressanta saker. Davis är son till en miljardär med allt vad det innebär i brist på kärlek och tillit och överflöd av pengar. Green ger många intressanta perspektiv på saken och visar på de problem ett sådant liv faktiskt kan medföra. Daisy skriver fanfiction om Chewbacca och andra Star Wars-karaktärer, vilket är ett kul och aktuellt inslag som ger boken bredd. 

Så har vi ju Aza också. Genom henne lyckas John Green skildra hur det är att leva med tvångstankar på ett mycket intressant sätt och jag blir berörd och påverkad när jag läser. Han skriver partierna med tvångstankar på ett särskilt sätt med ett väldigt driv, vilket ökar trovärdigheten och gör att man blir engagerad och känner det som att man själv är där. Det är ett viktigt ämne som tas upp, och jag tycker att Green redovisar det på ett riktigt bra sätt. 

”Det är sköldpaddor hela jävla vägen ner, Holmesy. Du letar efter sköldpaddan längst ner i högen, men det är inte så det fungerar.”
   ”För det är sköldpaddor hela vägen ner”, sa jag igen och upplevde något som liknade en spirituell uppenbarelse.

Det är en konstig fras på engelska, in love, i kärlek, som om det är ett hav man drunknar i eller en stad man bor i. Man får inte vara i någonting annat på engelska - i vänskap eller i ilska eller i hopp. Bara i kärlek. Och jag ville tala om för honom att även om jag aldrig hade varit kär visste jag hur det var att leva i en känsla, att inte bara vara omringad av den utan också genomsyrad av den, precis som min mormor sa att Gud fanns överallt. När mina tankar blev en spiral var jag i spiralen, och av den. Och jag ville tala om för honom att tanken på att vara i en känsla satte ord på någonting jag inte kunnat beskriva förut, skapade ett språk och en form för det, men jag visste inte hur jag skulle kunna säga något av det högt.

Sköldpaddor hela vägen ner är boken med titeln som förundrar, men nu efterhand känns solklar. Och det är just det jag älskar med John Greens böcker - man slår alltid ihop dem snäppet visare, snäppet klokare. Den här boken är liksom hans tidigare fylld med underbara, tänkvärda citat och en extremt oväntad handling. Tyvärr når den inte riktigt hela vägen, men med inslag som fanfiction och tvångstankar är boken unik och värd den uppmärksamhet den fått. 

Betyg: 
    

Författare: John Green
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2017 (original: 2017) 
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 295 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Turtles All the Way Down
Annat: 

Länkar: 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris och Bokus

2 kommentarer:

  1. Håller med om att man inte riktigt vet vem som berättar i början, men att det bara blir en bra sak! Såklart håller jag med om mycket annat du skriver om boken också! Jättebra recension!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag gillar verkligen att man inte riktigt vet i början, och det var lite samma grej i Förr eller senare exploderar jag. Och tack, för berömmet!

      Radera

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie