torsdag 1 mars 2018

Jag är Fiona som dödar

Tack, Urban Johansson och Grim förlag, för ett mycket givande och intressant recensionsexemplar!

Jag är Fiona som dödar. Så säger Fiona i den youtube-video där hon berättar precis vad hon tänker göra med alla de människor som förstört hennes liv och sårat hennes själ, och det utan någon som helst ånger. Det är Urban Johansson femte bok och här ligger fokus på en artonårig, trasig själ som bestämmer sig för att hämnas på alla som gjort henne och hennes nära illa.

Resultatet blir en detaljerad plan där mordvapen och sista ord är noggrant uttänkta, allt för att skapa så stora avtryck som möjligt. Frågan är bara om att döda verkligen är rätt väg att gå. Och när flera av hennes uttänkta offer börjar söka efter henne för att rädda sig själva blir det allvar. Samtidigt försöker Fionas nära förstå vad det var om fick bägaren att rinna över.

Om en vecka kommer ett antal män och kvinnor att vara döda. Ingen utredning behövs. Det är jag som ska döda dem.
s. 36

* * *

När författaren Urban Johansson kontaktade mig och undrade om jag var intresserad av att läsa och recensera hans senaste bok var det språket som lockade mest. Andra recensioner nämnde ett mycket intressant språk, liksom Johansson själv. Det krävs helt klart ett spetsigt och humoristiskt språk för att man ska kunna klara av det mycket tuffa ämnet boken berör. Sällan har jag markerat så många sidor med unika och träffsäkra citat, och jag är verkligen imponerad av sättet författaren valt att delge läsarna sin berättelse på!


Den svarta insekt som byggt bo i mitt huvud viskar att det finns fler kulor i geväret, passa på, ta chansen. Jag morrar att om du inte håller tyst ringer jag Anticimex och bokar hjärntvätt.
s. 12

Som ofta finns det dock ett men och i det här fallet innebär det att språket i övrigt inte riktigt går hem hos mig. För det första har jag ganska svårt för att det inte är någon dialog i boken. Även om konversationer sker indirekt sker det aldrig med några dialogmarkörer, utan det är mer som att de återberättas, och det gör texten ganska enformig och jag saknar den där luftigheten som dialoger annars enkelt ordnar. Dessutom är språket lite för kortfattat. Det är uppbyggt av korta, - dock slagkraftiga - avhuggna meningar och det gör att det går segt att läsa, men samtidigt gör det sitt till för boken och jag tror att ett vackert snyftvänligt språk hade gjort boken för klassisk, men nu är den helt sin egen. Så jag är lite kluven...


Jag köper ett kontantkort på centralen till den Nokia som en före detta pojkvän glömde när han sa tack och hej och vände och gick. Det var förresten en lustig typ. Efter två dagar ville han att vi skulle gifta oss. Stick och brinn, sa jag, jag är redan gift. Som i råttgift.
s. 22

Ämnet Jag är Fiona som dödar berör är tungt, men just tack vare språket får man en lagom distans till allt. Jag kan inte säga att boken är lättsam, men ett ironiskt och motsägelsefullt språk som aldrig slutar förbrylla ger boken en unik och oväntad krydda som jag kommer minnas, för det gör boken speciell och det gör att man klarar av att läsa om det hemska. Det hemska, men ack så viktiga, och det är det jag gillar: Johansson skriver om ett viktigt ämne, men har gör det på ett behagligt och mycket givande sätt, och utan att det sorgliga tar över, så man får ut väldigt mycket av boken. 

Trots allt är ju handlingen fruktansvärd och jag blir verkligen berörd och tanken på att en människa kan känna sig tvungen att gå så långt som Fiona är skrämmande, men också ett bevis på att Johanssons budskap går fram, och det på ett så himla skickligt sätt. Ett problem med boken är dock att jag har vissa svårigheter med att förstå var i tiden man är. Dels hur lång tid som går, men också när återblickar sker, för de är inte alltid helt tydliga. Dessutom är det ofta oklart när berättarskiftena byts och det gör att det blir svårt att hänga med, men trots det får jag ut så fantastiskt mycket av en bok på inte ens 300 sidor, vilket är otroligt!

När jag var sex flyttade Döden in.  Mor sa att jag skulle kalla honom för far. Han hade en själ av stål och lyfte vikter. I hans ögon såg jag styrka. Av det slag som hundar skaffar sig efter mycket stryk. Även i sömnen kan jag känna den tydliga doft av iskyla och konstanta stank av alkohol som läckte från honom.
s. 25

Jag är Fiona som dödar kommer med ett starkt och hemskt budskap, som når hela vägen fram tack vare ett helt unikt språk. Det är ett djärvt drag att skriva så kaxigt, avbrutet och ironiskt, men det blir perfekt till en bok som den här, och ett annat språk hade inte nått ens i närheten av samma framgång. Samtidigt fastnar jag inte helt för språket, men jag är ändå grymt imponerad av författarens skicklighet och djärvhet, och han delger läsarna berättelsen om Fiona med bravur och får mig att vilja läsa fler av hans böcker nu direkt!

Allt kommer att bli bra?
Jag är Vesuvius med planer för Pompeji.
s. 95

Betyg: 
    

Författare: Urban Johansson
Förlag: Grim förlag
Utgivningsår: 2018
Antal sidor (Med eventuellt efterord/tack): 299 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Jag är Fiona som dödar
Annat: 

Länkar:
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON

Boken i E-format finns på Adlibris, Bokus och CDON


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hej! Vad kul att du vill kommentera på min blogg. Kommentera gärna om du har några boktips, bloggtips eller något helt annat på hjärtat! Alla kommentarer är lika roliga att få. Jag svarar på allt!
//Lexie