Kungens fånge

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Kungens fånge är tredje och sista boken i Victoria Aveyards trilogi om Mare Barrow. Mare som har rött blod, men ändå, liksom de med silverfärgat blod, har magiska förmågor. Efter att ha blivit förrådd av sin första kärlek och flytt ifrån honom och resten av silverblodet är hon nu tillbaka. Tillfångatagen av kung Maten, som tänker använda Mare så mycket som möjligt till sin fördel.

Mot sin vilja blir Mare fråntagen sina krafter och Maten lilla maskot och symbol för att manipulera de röda till att välja hans sida i kampen mot blodsvärnet. Hon vet inte längre vilka av hennes vänner i Blodsvärnet som fortfarande är i livet, och om de fortfarande vill ha henne tillbaka. Hon känner sig mer utelämnad än någonsin i sällskap med den maktgalne kungen och det är bara en tidsfråga innan Blodsvärnet och hennes enda chans till frihet krossas. 

”Han vill att jag ska ruttna. Förtvina. Glömmas bort.

   På innergården utanför singlar tidiga snöflingor ner och avtecknar sig mot den järngrå himlen. Fönsterglaset är kyligt mot mina fingrar, men det fryser inte.

   Det tänker inte jag heller göra.”

s. 25

* * *

I ärlighetens namn har jag aldrig riktigt gett den här serien en riktig chans, och den här boken hade de sämsta förutsättningarna någonsin att charma mig då jag läste boken i korta stycken under en period då jag inte hade så mycket tid för läsning, utan alldeles för mycket fokus på annat. Samtidigt visar det tydligt att det inte är en sådan där bok som är enkel att läsa, utan det är, liksom tidigare böcker i serien, en mycket krävande bok att läsa.

Jag har aldrig fastnat för serien tidigare och inte nu heller. Den här boken känns dessutom främst som någon form av transportsträcka, vilket ju är det välkända mellanbok-syndromet. Problemet här är bara att förra boken var nästan lika mycket mellanbok, och nu hade det behövts lite mer drag och saker som händer för att jag skulle fänglas. Istället blir boka bara ett måste, och att läsa den ger mig ingenting, då det är ont om oväntade vändningar, rafflande partier, spännande händelser och intressanta draman.

Dessutom känner jag ingenting när jag läser. Jag berörs inte av Mars historia, och inte av alla de andra historier som löper parallellt med hennes heller för den delen. Jag berörs inte av kärleken mellan Mare och Cal, och i mina ögon känns den aldrig det minsta verklig, och först var jag inte ens säker på att den skulle plockas upp igen, då den aldrig känts realistisk. Något annat som är jobbigt är det enorma persongalleriet som inte ger tillåtelse att lära känna några fler än Mare på djupet, och det gör också att jag aldrig blir berörd.

Språket är inte heller något som imponerar på mig. I princip varenda sida bär på ett motstånd som jag bara måste ta mig igenom, och det gör att läsupplevelsen aldrig blir positiv. Boken går segt att läsa, och språket flyter aldrig på. Nu så här i tredje boken kom jag dessutom äntligen på vad det är jag saknat så mycket i språket och det är humor. Någon form av humor, sarkasm eller något som gör att man får le lite, men det finns ingenting av det här och det är mycket synd.

Kungens fånge är inte bra i mina ögon. Den är inte annorlunda jämfört med de tidigare böckerna i serien, utan problemet är bara att jag aldrig fastnat för varken berättelsen, språket eller karaktärerna. Här blir det dessutom lite mycket transportsträcka och lite för få händelser, och det gör boken tråkig att läsa. Jag känner ingenting när jag läser, men samtidigt vet jag att jag också Aveyard fick en tuff start, så för den som gillar fantasy behöver det här inte vara ett undantag. 

Betyg: 

★ ★ ★ ☆ ☆ 

Författare: Victoria Aveyard

Förlag: Modernista

Utgivningsår: 2017 (Original: 2017)

Antal sidor: 512 st

Åldersgrupp (Enligt mig): 13+

Serie: Röd drottning, Del 3

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: King’s Cage

Andra delar i serien: Röd drottning, Glassvärdet, War Storm

Annat:

Länkar: 

Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON. 

Boken i e-format finns på Adlibris, Bokus och CDON.