tisdag 30 oktober 2018

Moder Justitia

Tack, Rabén & Sjögren, för det unika recensionsexemplaret med intressanta budskap!

Moder Justitia är Ida Eklöfs första bok, och det är kort bok med poesi. Fokus ligger på feminism och jämställdhet, och poesin varierar från några rader till någon sida långa texter, vissa med djupa budskap och andra med humor och inslag av satir, vissa på rim och andra int. Och en del med lite av varje - det är en salig blandning, helt enkelt!

Jag är inte feminist.
Jag är manskritisk.

Skoja.
s. 9

* * *

Jag läste Moder Justitia en kväll, på kanske 30 minuter. Det är det jag gillar med boken - man kan läsa den snabbt och ta till sig budskapet, eller väldigt ingående och fundera på varenda litet budskap. Det är helt enkelt upp till läsaren hur man väljer att göra och vad man än gör får man ut någonting av boken. Jag kan dock säga direkt att jag inte skulle lagt mer tid än vad jag gjorde på boken, utan det här var tillräckligt och perfekt för mig.

Feminism är ett högst aktuellt och mycket laddat ämne, och i stora drag tycker jag Ida Eklöf rör sig snyggt med begreppet och åsikterna. Det finns dock tillfällen när jag känner att jag och Ida inte alls är på samma bana i frågan, och när ordet "hat" i olika former dyker upp tycker jag att det går ett steg för långt. Jag gillar inte heller Idas tankar kring att andra ska få igen på samma sätt och liknande. Allt hade varit guld om man bara struntat i hat och ondska!

Språket älskar jag dock. Jag har aldrig tidigare läst poesi och alltid tänkt mig att den ska vara långdragen och ha kryptiska budskap. Eklöf visar att det går att skriva poesi som är enkel att förstå men också har djupa budskap, och poesi med inslag av humor och satir. Det som gör att Eklöf lyckas navigera sig genom begreppet feminism på den spindeltrådstunna linan är hennes ständigt vassa, satiriska och humoristiska ton. Läser man något extremt blir det inte lika illa och är lättare att tänka bort. Något annat jag gillar med språket är hur det är så fel, utan stor bokstav, punkt och liknande, för det gör känslan av att det inte är det som spelar någon roll ännu tydligare. 

Det bästa med boken är dock hur innehållsrik den här. Det är inte bara en bok om förtryck av kvinnor och sådana stora orättvisor, utan Ida Eklöf sätter även ord på känslan av att aldrig vara bra nog, se upp till ouppnåeliga personer och de ideal samhället ger oss. Mycket intressant läsning, och framförallt mycket viktig läsning.


”Följ alla goda råd du kommer över o hitta gärna på egna stränga regler att följa.
Straffa dig själv om du bryter mot någon enda. Hårt. För då är väl stark? Vavava?!!”
s. 18


”den absolut viktigaste förutsättningen för riktig
långsiktighet är
ett hederligt o djupt rotat självhat
som med fördel upprätthålls genom att följa supermånga
självutnämnda inspiratörer
på typ Instagram
Det fyller genast drivkraftsdepåerna med pepp depp

Upprepa ovanstående tills du dör.
                                                          Eller vill dö.”
s. 27

Moder Justitia lyckas tack vare Ida Eklöfs humoristiska och satiriska ton balansera på den tunna tråden som är det laddade begreppet feminism, utan några större nederlag. Jag uppskattar handlingens inslag av ideal i samhället, men är mer skeptisk mot en del mer hatiska och aggressiva delar. Boken är perfekt att lägga en halv eller en timme på, och för den som önskar finns även ännu mer än så att här hämta!

Några favoritdikter:

”Mäns ord är tydligen alltid lättare att ta till sig 
än mensord
s. 7


Svarta klumpen inuti 
är inte kol men
diamant

en hemlig skatt
där inuti

med lite
                                  tid och
                                tålamod”
s. 35


”Det rinner inte blod ur alla sår.
Det kan vara bra att tänka på.

Men varje ärr
en liten seger”
s. 36


”Dinosaurierna dog ut.
Glöm inte det.
Fast dom var störst. Mäktigast.
[...]
Glöm inte det Donald.
s. 37


”Jag googlar sånt jag skriver 
för att checka att det inte redan tänkts
                av annat smartass

Så var det med
”You had me at halloumi”

Nån jävel hade hunnit trycka t-shirts till och med”
s. 53

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Ida Eklöf
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 110 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Moder Justitia
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON
Boken i e-format finns på Adlibris och Bokus


lördag 27 oktober 2018

”Varje dag far barn illa i Sverige, men varje dag föds också hjältar.” - Intervju med Kim Fredlin

För ett tag sedan läste jag Kim Fredlins bok Kapten Sverige och här finns min recension. Det är en mycket intressant bok med ett viktigt budskap, och den blandar problematiska samhällsstrukturer med superhjälteinslag. Författaren skriver under pseudonym, men jag fick ändå chansen att göra en mycket informativ intervju med denne, och här är resultatet!

Beskriv Kapten Sverige med en mening!
Varje dag far barn illa i Sverige, men varje dag föds också hjältar.

Var hittade du inspiration till boken?
Den viktigaste delen av inspirationen kommer från två yrkesverksamma decennier inom olika former av ungdomsvård: från statlig institutionsvård enligt lagen om vård av unga, till arbete med ungdoms- och familjebehandling inom ramarna för Socialtjänstens verksamhet. Under dessa år har jag mött väldigt många barn och ungdomar som alla givit ungefär samma berättelse: de har hamnat i en byråkratisk process där ordningsmakten, rättsväsendet, vården, omsorgen och skolan har olika stora roller att spela. Många har hamnat i detta efter att de begått brott, alternativt gjort saker som inneburit att de varit en fara för sig själva eller allmänheten. Andra har helt enkelt haft otur. Hos en majoritet av dessa barn och ungdomar är också upplevelsen stark av att befinna sig i en nedåtgående spiral där de själva inte har någon som helst kontroll. Vuxenvärlden upplevs som klinisk, främmande eller i många fall fientlig En 14-åring kan ju inte ha kunskaper om de lagrum som existerar. Och faktum är att väldigt få vuxna inte heller känner till detta. Då är det lätt att gå vilse i en labyrintliknande djungel av paragrafer och instanser, som det för många tar åratal att komma ut ur.

Inom ramen för de tjänster jag haft har jag också personligen bevittnat, eller fått vittnesmål från kollegor och klienter, om den rasism som genomsyrar samhället. Alla ungdomar jag arbetat med som varit rasifierade har berättat om detta. Alla! Och den kommer från så många olika håll. Jag har som fackligt arbetsplatsombud fått ta del av anmälda incidenter där kollegor gjort sig skyldiga till rasistiska hatbrott på själva arbetsplatsen. Det har kommit från poliser, lärare, handläggare, jurister och många andra håll. Jag har i skolor sett hakkors och islamofoba tillmälen ristade i elevskåp och med åren förstått att den här sortens diskriminering är strukturell och en mycket osmickrande del av vårt samhälles kultur. Sist men inte minst har jag inspirerats av de områden där jag vuxit upp och tillbringat min barndom. Det fiktiva tjörnsamhället Inhamn är en syntes av många av dessa platser och några av dess invånare finns eller har funnits i verkligheten.

Vilka borde läsa Kapten Sverige?
Alla som tycker om hjältar i olika skepnader. Alla som tror på möjligheten att saker kan sluta väl trots att det kan se mörkt ut. Men framför allt vill jag att alla de barn och ungdomar som genom åren inspirerat mig att skriva denna berättelse, ska få möjlighet att känna att deras liv är värda att skildras. Att deras öden är värda egna berättelser. 

Hur kom du på att du ville skriva böcker?
En vän till oss var på besök från Stockholm en helg för ett antal år sedan. Vi tog en förmiddagspromenad på en strand i närheten och då berättade jag om en idé till en spänningsberättelse. Hon tyckte att jag självklart skulle börja skriva och sent den kvällen knappade jag de första raderna på Dagön, min första bok. Men egentligen har jag nog alltid velat skriva men aldrig vågat. Min gymnasielärare i svenska försökte uppmuntra mig, men rädslan att inte duga, att misslyckas, var för stor.

Vad vill du säga med Kapten Sverige?
Jag vill säga att du, just du som läser dessa rader, som läst boken, har ett värde oavsett hur du blivit behandlad av samhället eller vuxenvärlden. Att just du kan bli en hjälte, att du kan växa dig bortom alla fantasier. Det enda du behöver göra är att våga förstå dig själv. Våga se dina styrkor och de områden där du är svag. För bägge är ok. Vi är alla både svaga och starka och när vi kan acceptera detta har vi i oss kraften att förändras. Växa. Jag vill också säga att i vårt civiliserade Sverige, fast i skymundan så att de flesta inte ser något, far barn fruktansvärt illa i händerna på samhällets företrädare. Detta händer varje dag, varje timme, men det är bara när det går riktigt riktigt illa som vi får läsa om det i reportage och avslöjanden. I denna dolda värld finns väldigt lite insyn. Rättsskyddet för de allra svagaste är bräckligt som bäst. Jag vill att alla ska veta detta eftersom kunskap är grunden för förändring.

Vilket är ditt bästa skrivtips?
Skriv ner idéer när de kommer till dig. Var öppen för att de kan komma när som helst! Ibland är det en viss formulering, eller en karaktär. Eller en scen. En annan dag inser du plötsligt hur några av dina idéer hänger samman. Skriv ner detta också! Till slut har du ditt synopsis, skelettet till din berättelse. En dag när du minst anar det, kommer du känna suget att skriva. Då är det läge att avboka allt annat och bara skriv järnet utifrån den väg du stakat ut. Skriv för allt du är värd. Lär dig strunta i grammatik och stavning, sök det läge där du är helt inne i scenen du skriver, ungefär som när du tittar på en film. Eller så gör du på ett helt annat sätt. Som passar just dig. Bara du skriver spelar det ingen roll hur din process ser ut.

Hur ser dina kommande skrivplaner ut?
Det finns i nuläget ett halvfärdigt manuskript till en fortsättning på Kapten Sverige. Det går under arbetsnamnet Dunviken och utspelar sig direkt efter händelserna i första boken. Tempomässigt kommer den dock att skilja sig avsevärt och handlingen upplevs utifrån en rad olika berättarjag. De teman som var bärande i Kapten Sverige kommer dock att fortsätta utgöra berättandets ryggrad. Formatet är ungdomsbok (enligt Läsbarhetsindex) med hjälteinslag. Sedan finns också en novellsamling på tapeten, men där är jag mer förtegen i nuläget. Ett annat projekt som befinner sig på synopsisnivå handlar om temat psykisk ohälsa, även det ett område det behöver berättas mer om i vårt samhälle.

Tack, Kim Fredlin, för de mycket intressanta svaren på frågorna. Jag ser fram emot att läsa mer i stil med Kapten Sverige!

onsdag 24 oktober 2018

Har du ingen humor?

Har du ingen humor? är skriven av Katarina Wennstam och en kort kort och lättläst bok om feminism. Wennstam ger mindre kända perspektiv på frågan och tar upp saker som ord relaterade till könsroller och liknande som används på märkliga och felaktiga sätt, våldtäkt på film och sin egen syn på feminism och de saker hon tycker är viktigast att kämpa för där. 

Kanske vill du slå boken i huvudet på någon som tror att feminism inte handlar om dem (ett tips är att ge eller låna ut boken istället, jag lovar att det funkar bättre).
s. 5-6 (e-bok)


* * *

Jag läste Har du ingen humor? en kväll i soffan, och fick mig en hel del tankeställare. Idag talas det nästan dagligen om feminism, vilket är fantastiskt, men här ger Katarina Wennstam nya fakta, och nya synvinklar på denna mycket omdebatterade fråga, vilket gör att den här väcks till liv på nytt. Boken är verkligen intressant av just den anledningen.

Dessutom gillar jag idén med en så kort och tydlig bok, för förhoppningsvis kommer fler läsa den och ta till sig budskapet än om det hade varit en hel roman. Att boken dessutom är strukturerad i avsnitt med olika fokus gör läsningen ännu lättsammare, vilket här är en stor fördel. Man behöver inte tänka så mycket när man läser, utan kan bara ta till sig budskapet. Personligen gillar jag det första avsnittet, om ord vi använder utan att tänka på vad det egentligen innebär, bäst. 

Enligt min åsikt är dock kapitlet "Våldtäkt på film" lite väl långt. I kapitlen innan ges oftast inte fler exempel än att de kan räknas på en hand, men här vet jag inte ens om två händer räcker till. Det är absolut en viktig fråga, och för den som är intresserad av just den här vinkeln av jämställdhet är boken ultimat. Personligen hade jag dock uppskattat en lite mer genomtänkt balans mellan de olika delarna.

Har du ingen humor? är en lättläst, välformulerad och tydlig bok om feminism, men inte feminism så som vi hör talas om den dagligen, utan feminism ur nya synvinklar. Boken ger många intressanta perspektiv på frågan och det finns mycket att tänka på när man läst klart. Jag önskar att dispositionen varit en annan, men bortsett från det är boken mycket lyckad!

Betyg: 
     

Författare: Katarina Wennstam 
Förlag: Rabén & Sjögren 
Utgivningsår: 2018 
Antal sidor: 55 st (Inbunden: 111 st)
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Har du ingen humor?
Annat: Läst som e-bok

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON
Boken i e-format finns på Bokus


söndag 21 oktober 2018

Läst i september

Antal böcker: 10 st
Tvåhjärtat av Marija Fischer Odén
Karne - Skriet från Häxberget av Kristina Suomela Björklund
Warcross av Marie Lu
Kapten Sverige av Kim Fredlin
Luna Olympia av Ulrika Fjellborg
The Catcher in the Rye av J.D. Salinger
Chloe Snow: Mitt trassliga andra år av Emma Chastain
Har du ingen humor? av Katarina Wennstam
Tidsboken av Mia Zetterlund
Frosten av Petrus Dahlin

Antal sidor: 2487 st
Antal sidor/dag (genomsnitt): ca 83 st

Kommentar: 
En bra läsmånad, där jag hunnit läsa många bra, korta böcker, varav en hel del recensionsexemplar, som jag också recenserat. I övrigt ligger jag dock rejält back med recensionerna...

Böckerna i rangordning (där 1 är bäst):
1. Warcross av Marie Lu
2. Karne - Skriet från häxberget av Kristina Suomela Björklund
3. Chloe Snow: Mitt trassliga andra år av Emma Chastain
4. Kapten Sverige av Kim Fredlin
5. Luna Olympia av Ulrika Fjellborg
6. Tidsboken av Mia Zetterlund
7. Frosten av Petrus Dahlin
8. Har du ingen humor? av Katarina Wennstam
9. The Catcher in the Rye av J.D. Salinger
10. Tvåhjärtat av Marija Fischer Odén

Mest...
Överraskande: Karne - Skriet från häxberget (Så oväntad!)
Sorglig: The Catcher in the Rye (Deprimerande...)
Spännande: Warcross (Unik action!)

Bästa...
Karaktär(er): Emika - Warcross (Sån girlpower!)
Titel: The Catcher in the Rye
Citat: Från The Catcher in the Rye:

”Life is a game, boy. Life is a game that one plays according to the rules.
s. 9



Almost every time somebody gives me a present, it ends up making me sad.
s. 55

Annat: -


torsdag 18 oktober 2018

Bränd: En resa genom eld

Bränd: En resa genom eld är en självbiografisk bok om Axel Schylströms liv efter en olycka som gav honom tredje gradens brännskador på 70% av hans kropp. Det är en bok om hur han tog sig från botten till toppen, och det mot alla odds. Det är också en bok om att vilja dö, utseendekomplex och att våga stå för den man är. Axel Schylström delar med sig av sina erfarenheter, som är sådant alla kan ha nytta av.

Min hjärna har byggt upp en värld utan samma logik och klarhet som verkligheten, en drömvärld som sakta har tagit över den gnutta verklighet jag fortfarande har grepp om och förpassat mig helt och hållet till ett komatillstånd.
   Det är nu min resa börjar.
s. 14 (e-boken) 

* * *

Det var längesedan en bok fick mig att känna så mycket som Bränd gör. Med den här boken har jag insett att genren biografiska böcker om livsöden verkligen tilltalar mig, för jag fascineras verkligen av den resa Axel gör och boken inspirerar mig på så många olika plan. Det han berättar om är inget som hör till det normala, men hans erfarenheter kan ändå alltid appliceras i vardagslivet och det är det jag älskar med boken.

”...som min sjukgymnast Tobias sa angående min muskelmassa i benen efter en operation: 
- Om du smugit framåt med myrsteg fram till nu, så vände du dig just om och sprang med elefantsteg tillbaka.”
s. 60 (e-boken)

”Oavsett hur, var eller när jag skulle vakna upp så skulle mitt liv komma att bli både fysiskt och psykiskt jobbigt i många, många år framöver. [...] Det liv jag hoppades på att få behålla var inte det liv jag haft tidigare, utan ett helt annat.”
s. 29-30 (e-boken)  

Tack vare det finns det något för alla att uthämta i Bränd. När jag först slog upp boken var jag inte beredd på de många, viktiga budskapen Schylström delar med sig av. Resan han genomgått är verkligen otrolig och han skriver på ett så otroligt äkta, naket och inspirerande sätt. Det finns flera tillfällen då boken gör mig tårögd, däribland när Axel kan prata igen, tar sina första steg och inte minst bilderna i slutet.

Bilderna i slutet är ett mycket välkommet inslag och är perfekta där i slutet då de verkligen gör att man får den verkliga bilden av precis allt Axel gått igenom, och det gör allt ännu känslosammare. Dessutom är boken skriven på ett sådant sätt att allt känns extra mycket. Språket är väldigt vardagligt och ofta humoristiskt, och det behövs för att lätta upp stämningen, men just det faktum att språket är så klart och inte lindar in budskapet i vaga formuleringar gör också allt så himla starkt, vilket är så bra! Boken är inte heller så där lång som självbiografier gärna är, och det är också en stor fördel. 

”Man förlorar inte förrän man ger upp, och ger man aldrig upp förlorar man aldrig.”
s. 91(e-boken)

Det här är verkligen en bok alla borde läsa, för det är inte bara en bok om att skadas så allvarligt att det är osäkert huruvida man kommer överleva eller inte och sedan mot alla odds bli så återställd att ingenting kan stoppa den. Det är också en bok om att vilja dö, hitta modet och styrkan att leva vidare och en bok om utseendekomplex och hur man kan få dem att sluta påverka en. Dessutom ges nya perspektiv på att vara sjuk, och det gör att boken är ständigt intressant och givande att läsa.

”Jag var inte hemma i mig själv. Jag saknade sjukhuset. På brännskadeavdelningen var jag som alla andra, jag slapp särbehandlas och jag passade in. Ute i det verkliga livet visste jag inte riktigt vem jag var än.”
s. 111-112 (e-boken)

Bränd: En resa genom eld är den bästa bok jag läst på länge. Den är en känslomässig bergochdalbana som vid flera tillfällen ger såväl sorgetårar som glädjetårar. Det är en bok för alla, tack vare många otroligt viktiga budskap och intressanta erfarenheter och perspektiv som alla kan dra någon lärdom ifrån. Det märks också tydligt att Axel inte skriver för att berätta för andra om sitt tuffa liv, utan enbart för att delge andra sitt viktiga budskap, och det gör Bränd helt unik.

”Den 14 september 2013, exakt 457 dagar efter min kostsamma olycksnatt, var jag tillbaka på fotbollsplanen.”
s. 167-170 (e-boken)

Betyg: 
     

Författare: Axel Schylström
Förlag: Noname förlag
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 212 st (Inbunden: 216 st)  
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: -
Originalspråk: Svenska
Annat: Läst som e-bok

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.
Boken i e-format finns på Adlibris och Bokus.


tisdag 16 oktober 2018

Bakom väggens dörrar

Tack, Kristina Sumoela Björklund, för det spännande och läskiga recensionsexemplaret!

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Bakom väggens dörrar är den fristående fortsättningen på Kristina Suomela Björklunds Karne - Skriet från häxberget. Här möter vi ännu en gång Märit, som nu är gravid med den kille hon mötte i en annan tid. Vi möter också hennes kollega Tindra, som tar sin tillflykt till Norrland och sitt barndomshem efter svåra händelser. Tanken är att hon nu ska koppla av och skriva på sin bok.

Det blir dock inte alls så, när märkliga saker snart börjar ske. Det syns vattenpölar på golvet i stugan som byggts av gamla dörrar och andra delar som annars bara skulle ha slängts, och i väggarna hörs knackningar. Snart börjar Tindra även se skepnader som talar till henne. De talar om tvillingar och om mord och gör att Tindra börjar nysta i tidigare, fruktansvärda händelser i den lilla orten Rinneå. Det hon får fram är långt mer skrämmande än hon någonsin kunnat föreställa sig, och det tycks inte ha fått något slut ännu...

”Såg jag syner som liten?” frågade Tindra.
   ”Ja, det hände att du sa att du såg saker som ingen annan såg. Hur så? Har det hänt igen?” Rösten darrade en aning.
s. 80-81


* * * 

Sedan sekunden då jag läste ut Karne - Skriet från Häxberget har jag längtat efter att läsa uppföljaren. När jag då läste "fristående fortsättning" blev jag orolig, då första boken bjöd på en riktig cliff-hanger. Tack och lov oroade jag mig i onödan, för Bakom väggens dörrar ger precis det jag ville ha, och går i linje med Karne, men är ändå helt sin egen.

Det jag gillar mest är språket. Jag gillar hur Kristina Suomela Björklund skriver så enkelt, och gör boken lättläst, men ändå på ett sätt som gör att man verkligen känner det karaktärerna är med om. Det är imponerande hur hon får till den där balansen. Det här är inte en bok läser en mörk kväll när bara jag är vaken, för den är verkligen delvis obehaglig.

Det där med ”delvis” är en annan väldigt bra grej. Det är verkligen mycket upp och ner, lite som dag och natt, och vissa delar är riktigt skrämmande, medan andra känns som delar från vilken roman som helst. Att Suomela Björklund får till de här kontrasterna gör att boken blir alldeles lagom. Jag personligen har svårt för alldeles för läskiga böcker, men lite obehag passar bra och kombinationen är verkligen snyggt gjord.

Jag gillar dock inte den här boken lika mycket som ettan, och det jag saknar främst är det intressanta inslaget om häxprocesserna, som varvades med en del fakta och gjorde boken helt unik. Bakom väggens dörrar är lite mer som vilken annan skräckbok som helst, vilket dock inte innebär att den är dålig, utan bara att den inte är något särskilt. Den här mixen av vardag och läskighet gör dock att även den här boken sticker ut, om än inte lika mycket som första boken. 

Bakom väggens dörrar ger svar på de orättvisa cliff-hangers förra boken bjöd på, och Suomela Björklund fortsätter imponera med sitt enkla, men perfekta språk. Jag gillar hur skräck och vardag balanseras på ett sätt som gör att boken passar alla, även om jag saknar det unika med häxprocesserna i förra boken. 

Betyg: 
    ☆ 

Författare: Kristina Suomela Björklund
Förlag: Whip Media
Utgivningsår: 2018
Antal sidor: 236 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 14+
Serie: Karne, Del 2 (fristående böcker)
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Bakom väggens dörrar
Andra delar i serien: Karne - Skriet från häxberget
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.


lördag 13 oktober 2018

The Catcher in the Rye

The Catcher in the Rye är J.D. Salingers enda bok och den publicerades först år 1951. Då var boken mycket omtalad och utstickande, och idag används den gärna inom undervisning. Det var också så jag kom i kontakt med boken, som utspelar sig i USA på 1950-talet. Huvudpersonen är Holden Caulfield, en sjuttonåriga kille som, när vi möter honom, just blivit utsparkad från sin fjärde skola. Holden väljer att ta tillflykten till New York.

Det blir en kort men intensiv resa, med alltifrån ankor vid Central Park till möten med gamla bekantskaper och perversa före detta lärare. Holden delger läsaren sin mörka, men uppriktiga syn på livet och samhället. Det är en bok om ensamhet, att hitta sig själv och att växa upp, med enbart precis 245 upprepningar av ordet ”goddamn”. 

He was singing that song, 'If a body catch a body coming through the rye.' He had a pretty little voice, too. He was just singing for the hell of it, you could tell.
s. 125


* * *

Jag tror att det här är en sådan där bok som man helt enkelt bara ska läsa, för meritens skull. Så mycket orsak till att läsa den kan åtminstone inte jag se. Det är en rent ut sagt bisarr bok, den röda tråden är otydlig och handlingen märklig, ofullständig och trist. Gräver man lite djupare kan man dock hitta budskap om ensamhet, depression, identitet och så vidare, och så vidare. Vägen dit är dock så svår att allt nöje försvinner.

Det största problemet för min del är nog egentligen språket. Som sagt upprepas bland annat ordet ”goddamn” nära 250 gånger, och det finns listor på orden i boken och deras frekvens att hitta på internet. Så stort är alltså det här ämnet. Det finns också skämtsamma texter om boken som använder precis alla Holden Caulfields favorituttryck, däribland ”madman”, ”terrific”, ”lousy”, ”phony”, ”old” och ”that kills me”. Tro mig, när man läser ”terrific” för femtionde gången är det tröttsamt och man undrar om man inte redan läst den här sidan. De språkliga upprepningarna gör förvisso att det är tydligt att den unike Holden berättar, men det gör språket oerhört fyrkantigt och tråkigt.

Dessutom händer det så lite. Eller så här: Det händer mycket, men det är som att det enbart händer för Holden och att han återger det, så som läsare får man aldrig vara med och känna, beröras och häpna, för allt är så avlägset, vilket gör läsningen trist. Dessutom finns ingen som helst struktur i boken, och sakerna som händer har sällan någon koppling till varandra och känns sällan realistiska.

Det finns dock en del tankar kring livet, religion och så vidare, samt några fina citat, i boken, men även där speglas tydligt att det inte finns någon som helst struktur i boken. Citaten är alla extremt olika utan någon som helst koppling. Samtidigt är det ju lite så Holden är. Att det här var en av de mest omtalade och tabubelagda böckerna när den först publicerades kan jag dock inte förstå, för nog för att den är märklig, men särskilt märkvärdig är den ändå inte. 

The Catcher in the Rye har chockat, engagerat och delat på världen i flera årtionden. Jag förstår dock inte grejen, och faller varken för handling, språk eller Holden Caulfield. Alla delar känns i mina ögon enbart mycket märkliga. Boken har dock sina ögonblick, och en del fina citat och tänkvärda budskap som man får söka efter för att finna gör dock upplevelsen lite bättre. 

”Life is a game, boy. Life is a game that one plays according to the rules."
"Yes, sir. I know it is. I know it."
Game, my ass. Some game. If you get on the side where all the hot-shots are, then it's a game, all right — I'll admit that. But if you get on the other side, where there aren't any hot-shots, then what's a game about it? Nothing. No game.
s. 9

I was wondering if it would be frozen over when I got home, and if it was, where did the ducks go. I was wondering where the ducks went when the lagoon got all icy and frozen over. I wondered if some guy came in a truck and took them away to a zoo or something. Or if they just flew away.
s. 13-14

What really knocks me out is a book that, when you're all done reading it, you wish the author that wrote it was a terrific friend of yours and you could call him up on the phone whenever you felt like it. That doesn't happen much, though.
s. 19


Almost every time somebody gives me a present, it ends up making me sad.
s. 55


Betyg: 
     

Författare: J. D. Salinger
Förlag: Penguin Books
Utgivningsår: 2010 (original: 1951) 
Antal sidor: 230 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 15+
Serie: -
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: The Catcher in the Rye
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON


torsdag 11 oktober 2018

Warcross

Warcross är Marie Lus senaste bok och första delen av två i en serie om spelet Warcross. Ungefär 90% av jordens befolkning är idag uppkopplade mot den enorma spelserver som en trettonårig Hideo Tanaka en gång uppfann. Med bara ett par glasögon hamnar man i en helt annan värld - en värld av stora världstuneringar och nöjesspel, men också en enorm svart marknad.

Emika Chen är en av de som fastnat för spelet, och för henne är det ett sätt att fly från sina verkliga bekymmer med pengar och obetalda hyror. När girigheten en dag vinner mot moralen blir hackaren Emika plötsligt ett namn på varenda löpsedel och när hon kontaktas av spelets grundare med ett jobberbjudande förändras hennes liv för alltid. Hon upptäcker en helt underbar värld, men även där finns mörker och ondska som hotar att förgöra allt och alla. Eller?

Det finns de som säger att Warcross bara är ett idotiskt spel. Andra säger att det är en revolution. Men för mig och miljontals andra är Warcross det enda idotsäkra sättet att fly våra problem en liten stund.
s. 35


* * *

Legend var fantastisk. Den unga eliten var inte alls i min smak. Warcross är om möjligt  bättre än Legend. Marie Lu har verkligen hittat hem - hon har nu hittat sin rätta genre, för här skriver hon med bravur, och tack vare den oväntade och skickligt gjorda vändningen i slutet får hon mig att vilja läsa andra boken redan nu! 

Jag imponeras av hur författaren lyckas introducera sina läsare till en helt ny, okänd värld utan att det för den skull blir det här överdrivna beskrivande och ett gäng extremt, sega första kapitel. Här kastas man direkt in i handlingen och formaliteterna kommer längs bokens gång, vilket fungerar fantastiskt bra och gör att boken flyter på från start.

Att boken är hutlöst spännande med en mycket aktuell och ändå högst osannolik handling är ju också ett skäl till att läsningen går som en dans på rosor. Boken blir särskilt rafflande i andra halvan och då flyger sidorna förbi, då det verkligen drar ihop sig på alla sätt och vis. Visserligen är boken ofta förutsägbar, och snabbt listar man ut hur relationer kommer utvecklas och vem som är skyldig och så vidare, men det gör inte så mycket, för vägen dit är underbar och ofta förvånande. 

Jag gillar relationerna - särskilt relationen mellan Emika och Hideo, som inte är det minsta oväntad, men ändå fin och trovärdig. Den är visserligen inte heller särskilt unik, men man är ju alltid lite svag för relationern mellan människor med olika status i samhället. Det fungerar alltid för att få läsaren engagerad! 

Något jag älskar med boken är Emika. För det första gillar jag att Marie Lu låter en ung tjej ensam axla huvudrollen och rollen som hjälte. Hon har visserligen viss hjälp från olika håll, men det är ändå hon som gör det mesta själv och jag älskar känslan av girl-power. Dessutom gillar jag att Emika är en hackare och mycket teknikintresserad, och att boken därmed hjälper till med att slå hål på normer som säger att det är killar som ska hålla på med teknik, datorer och liknande. Så bra!

Warcross är spännande från första till sista sidan, och unik i sin genre. Att boken är förutsägbar och relationerna klassiska spelar ingen roll, för resan dit är ständigt oväntat, trovärdig och underbar att följa. Dessutom älskar jag Emika som huvudperson, och att Marie gör henne till en stark, ung kvinna som bryter flera av samhällets normer. Marie Lu har verkligen hittat sin rätta genre, och jag ser mycket fram emot att läsa fortsättningen!

Betyg: 
    

Författare: Marie Lu
Förlag: Modernista
Utgivningsår: 2018 (original: 2017) 
Antal sidor: 333 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: Warcross, Del 1
Originalspråk: Engelska
Originaltitel: Warcross
Andra delar i serien: Wildcard
Annat: 

Blev du intresserad? 
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.
Boken i e-format finns på Adlibris och Bokus

tisdag 9 oktober 2018

Bokmässan 2018 - Min helg

Hej, alla!

Mer än vecka har nu gått sedan jag kom från Göteborg och Bokmässan 2018, och det är ju hög tid att jag berättar lite om min helg! Jag vet inte vilken i raden av bokmässor det här är för min del, men nu har mässan nästan blivit något av en vana, vilket är kul!

* * *

Fredagen

Jag och mamma tog ett tidigt tåg från Stockholm till Göteborg och när vi kom fram åt vi lunch i Nordstan och passade även på att titta i lite butiker. Därefter bar det av mot svenska mässan! Där gick vi först bara runt och njöt lite, och jag såg till min glädje att ett citat från min recension av Luna Olympia prydde en monter, och i Seraf Förlags monter hittade jag novellen Levande död vars baksida jag är citerad på. Så kul!



Därefter lyssnade jag och mamma på Mats Strandberg om Slutet i Storytels monter. Efter att tidigare bara varit lite intresserad av boken blev jag nu mycket nyfiken på att läsa den. Jag gick även och lyssnade på Lovisa Wistrand som pratade om Demonviskaren och det var ett roligt samtal om drakar, fiender och kärlek. Dessutom är det alltid lika roligt att se och höra författare bakom böcker i verkligheten!




Senare gick jag och lyssnade på Agnes när hon intervjuade Ingela Korsell och Henrik Jonsson på en scen i Bonnierförlagens monter. Den intervjun fick mig att undra varför jag inte läst PAX-böckerna, och Agnes var verkligen duktig på att hålla i samtalet! Efter det träffade jag Agnes och hennes kompis Sara och vi gick runt på mässan ett tag innan vi gick och lyssnade på Karl Modig och därefter Elin Säfström på biblioteks- och berättarscenen. Karl Modigs senaste bok lät mycket intressant, och det är alltid lika kul att lyssna på Elin. Vi fick dessutom chansen att prata lite med henne efteråt!


Vi det här laget var klockan ganska mycket, och trots att mässan höll öppet någon timme till var både jag och mamma nöjda och bestämde oss därför för att leta reda på något ställe att äta middag på närmare hotellet. Efter säkert en timmes väntan fick vi äntligen vår mat, och då var vi både hungriga och så trötta att när vi väl kom till hotellet somnade vi båda två framför idol. 



Lördagen

Vi gick (nästan) upp med tuppen, och gjorde oss sedan 
iordning för att äta en härlig hotellfrukost. Jag älskar verkligen frukost och hotellfrukost är underbart. Den här frukosten hade dessutom rykte om sig att vara riktigt bra, och jag blev inte besviken. Det fanns smoothie, juice, ägg, bacon, hårt bröd, mjukt bröd, mängder av pålägg, yoghurt och toppingar av alla dess slag. Till och med en tårta hade de tryckt in på bufféborden! Jag åt alldeles för mycket, men faktum var att det inte var så dumt, för jag och mamma klarade oss sedan på varsin smoothie och lite glass till lunch senare. Det är ju aldrig kul att äta tillsammans med alla tiotusentals människor på mässan i restauranger där allt är mycket dyrt...

Vi kom till mässan vid öppning och kunde gå där säkert en halvtimme utan att trängas, vilket var underbart! Då passade jag på att spana in böckerna jag planerade att köpa senare och därefter gick vi upp på övervåningen och kollade lite på Crimetime. Där hade också polisen en monter, och det var väldigt intressant att där se hur de undersöker skoavtryck, fingeravtryck, blod och liknande när de kommer till en brottsplats. Att bli forensiker känns nu lite lockande!

På vägen ner till entréplanet syntes knappt golvet längre, och vi armbågade oss till A-hallen och i SF-bokhandeln fick jag Mats Strandbergs Slutet signerad. Därefter köpte jag lite fler böcker och en mycket dyr smoothie. Sedan ställde jag mig och köade för att få en bok av Jojo Moyes signerad. Säkert en timme stod vi där och när vi köade gick alla möjliga kändisar förbi!







Senare gick vi och lyssnade på Émelie Fréche som berättade om radikalisering, vilket var intressant, och sedan sprang vi till Mat- och livsstilsscenen för att titta på Jessica Frej när hon lagade mat och pratade om sin senaste bok, som jag sedan passade på att få signerad. Jessica har verkligen en så härlig inställning till matlagning och är verkligen inspirerande! På scenen bredvid tog sedan Linn Maria Wågberg över, och vi lyssnade på henne om sin bok Himlen måste sakna en ängel, som jag läste och verkligen berördes av, så det var kul att höra henne i verkligheten!


Slutligen lyssnade vi och en stor folkmassa på Marika Carlsson när hon pratade om sin självbiografiska bok, som jag verkligen ser fram emot att läsa. Eller, faktum är att jag som aldrig lyssnar på ljudböcker nog ska lyssna på den, då det är Marika själv som läst in den, och det blir nog kul att lyssna på.

Efter det var vi faktiskt nöjda för det här året och tog oss mot centralstationen. Vi fick i oss lite middag innan vi båda i princip somnade på tåget hem mot Stockholm!


Böckerna


Slutet av Mats Strandberg
Azoria av Kristina Suomela Björklund (Med tillhörande karta - Tack, Kristina!)
Sjön av många författare (novellantologi)
Allt det här är sant av Lygia Day Peñaflor
Hur lätt som helst av Jessica Frej


* * *

Så, det var det. Tack, för en underbar mässa! Speciellt kul att träffa dig, Agnes!