Frågor jag fått om Förintelsen

Frågor jag fått om Förintelsen är en berättelse baserad på frågor, som författaren Hédi Fried fått genom åren på grund av sina fruktansvärda erfarenheter. Hon var bara barnet när hon och hennes familj forslades i boskapsvagnar till Auschwitz år 1944, mitt under det brinnande andra världskriget. I den här korta boken har hon samlat svar på många av de frågor hon fått under sina föreläsningar, och tillsammans bildar svaren en berättelse om livet i ett koncentrations- och förintelseläger, att leva på grund av turen, samt vägen tillbaka efter ett sådant trauma.

”I lägret visste man aldrig om en förändring betydde liv eller död. Fast ibland vet man inte det i det dagliga livet heller. Vi lever ett lugnt liv, dagarna lunkar på, vi märker ingenting, förändringen sker steg för steg tills bilden plötsligt står klar och vi undrar: hur har detta kunnat hända?”

s. 6-7 (e-boken)

* * *

Jag hade ingenting för mig en eftermiddag och slog upp denna korta bok och fastnade direkt. Senare på kvällen läste jag ut boken. Böcker som handlar om denna tragedi lyckas alltid fånga mig, just för att de är baserade verkligheten och då det är så obegripligt hur något sådant här kunnat hända.

Men det som får mig att fastna för just Frågor jag fått om Förintelsen är det lättillgängliga formatet, då boken byggs upp med frågor som kapitelnamn, vilket gör strukturen väldigt bra och boken otroligt lättläst. Det jag dock inte uppskattar är hur man ibland går ifrån frågan lite för mycket i ”svaren”. Där hade det passat mig mycket bättre med raka svar på frågorna och ännu fler intressanta frågor istället, för om jag fick chansen att fråga något så finns det så mycket mer jag skulle vilja veta.

En sak jag dock verkligen uppskattar med boken är hur Hédi Fried inte drar alla över en kant. Hon skiljer på nacister och tyskar under kriget och är inte generaliserande eller orättvis, vilket jag tycker är viktigt. Dessutom erkänner hon sina egna brister i form av fördomar mot exempelvis romer, samtidigt som hon predikerar om att vi alla måste släppa våra fördomar. Det får allt att kännas så äkta, då Fried är öppen med att hon är precis som alla andra, på grund av sättet hon växt upp på. 

Jag gillar också att boken inte slutar med befrielsen, utan fortsätter även efteråt. För när det handlar om det här ämnet är det intressanta och lärorika inte bara hur man överlever i ett koncentrationsläger under Förintelsen och vem som räddar en, utan också hur man överlever efteråt. Jag gillar att Fried berättar om hur hon återvänt till sin hemstad, blivit vän med andra överlevare och barn till SS-soldater, för det får allt att kännas otroligt hoppfullt, och gör också att den här boken sticker ut bland alla de böcker som har skrivits i ämnet. 

Frågor jag fått om Förintelsen är perfekt med sitt lättlästa format och en berättelse som känns äkta på alla sätt och vis. Hédi Fried är rättvis i sin berättelse, och det är det som gör att hennes bok om Förintelsen sticker ut. Dessutom uppskattar att vi får ta del av hennes liv långt efter befrielsen, då det också är speciellt för böcker som denna, och bidrar med extra hopp om och perspektiv på den oerhört viktiga frågan och händelsen vi aldrig får glömma. 

Betyg: 

★ ★ ★ ★ ☆

Författare: Hédi Fried

Förlag: Natur & Kultur

Utgivningsår: 2017

Antal sidor: 110 st (Inbunden: 146 st)

Åldersgrupp (Enligt mig): 12+

Serie: -

Originalspråk: Svenska

Originaltitel: Frågor jag fått om Förintelsen

Annat: Läst som e-bok

Blev du intresserad? 

Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.

Boken i e-format finns på Adlibris, Bokus och CDON.

Högt spel

Högt spel är första boken av två om ett gäng vilsna ungdomar som lever på gatorna i Ketterdam, och tvingas ta till det mesta för att överleva. Det är Leigh Bardugos andra stora serie, och liksom i "Grisha-trilogin" finns det grishor här också. Och många grishor riskerar att råka illa ut när man har utvecklat drogen jurda parem som förstärker grishornas krafter, men ger dem ett dödligt beroende. Vissa ser möjligheten att använda grishor som vapen nu, och samtidigt får Kaz Brekker, en av gatans höjdare, i uppgift att finna mannen bakom drogen. 

Problemet är bara att han tycks vara inlåst i Isfästningen, en av de mest bevakade platserna i grishafientliga Fjerda. Med sig på sitt uppdrag tar Kaz Vålnaden, en grisha, en hämndlysten grishahatare, en spelberoende prickskytt, samt en rik kille som just har förlorat allt. Det blir ett uppdrag svårare än allt annat de någonsin har gjort, och det krävs en noggrann plan och många chansningar. Under uppdraget prövas dessutom många lojaliteter, samtidigt som Kaz upptäcker en mer sårbar och känslosam sida av sig själv, och den kan leda till hela gruppens död. 

”Matthias nickade, och bronsflickan skar av repen som band honom.
   ”Nina känner du visst sedan tidigare”, fortsatte Brekker. ”Den förtjusande flickan som befriar dig nu är Inej, vår hemlighetstjuv och den bästa i sin bransch. Jesper Fahey är vår prickskytt – född i Novyi Zem, men det kan han inte hjälpa – och Wylan här är den bästa sprängaren i hela kaggen.”
s. 116

* * *

Ni vet när en bok fångar än från början, fortsätter engagera genom hundratals sidor, och inte släpper en förrän på sista sidan? Precis så är Högt spel. 

Jag är fast från första sidan, tack vare ett lättläst, drivande och medryckande språk. Jag fastnade aldrig för språket i Leigh Bardugos trilogi om grishorna (I ljusets makt osv.), men sättet hon skriver på här passar mig alldeles utmärkt. Språket innehåller ingen onödig utfyllnad, men trots det skapas känslor, engagemang och djup utan dess like, vilket gör att boken lyckas väl med konsten att engagera sina läsare. 

Dessutom älskar jag handlingen och idén. Jag gillar att Bardugo spinner vidare på berättelser om sina grishor, samtidigt som det här också finns mycket annat. Jag gillar också hur man från början lär känna karaktärerna väldigt ytligt, vilket gör allt ganska ointressant, men därefter får alla deras historier, vilka gör allt i hela boken otroligt betydelsefullt. Det är kul att läsa om denna kupp som ska utföras och det märks att Bardugo verkligen har tänkt till när hon utformade planen i Kaz huvud, för allt känns så perfekt och verkligt.

Jag älskar också hur Bardugo låter alla karaktärer utvecklas och komma närmare varandra under resans gång, för det blir väldigt realistiskt, samtidigt som det ger boken ännu en dimension. Det är så spännande att läsa om Nina och Matthias och hur de vill ömsom döda, ömsöm kyssa varandra, och att få alla skälen bakom till detta. Det är även intressant att följa Jesper och Wylan, och få förståelse för Wylans val i livet. Bardugo har verkligen lyckats skapa otrolgit unika, färgstarka och intressanta karaktärer som bidrar till boken på ett fantastiskt sätt, och ändå blir det aldrig för mycket.

Det bästa är dock att läsa om Inej och Kaz och deras respektive historier samt relation till varandra. Kaz är så speciell som person, då man inte riktigt får fatt i vem han faktiskt är och vad som egentligen finns inom honom, så jag ser verkligen fram emot att se honom utvecklas ännu mer i nästa bok. Vilken jag förresten skulle behöva nu, med tanke på det här slutet som jag läste intet ont anande tills denna magnifika vändning - vilka hela boken är fylld med - som gjorde mig otroligt bedrövad. Och det om något visar ju att Högt spel har nått mig. 

Högt spel lyckas med bedriften att fixa språket, handlingen och karaktärerna. Språket är lättläst och passande och gör boken trevlig att läsa. Handlingen är unik och fylld med oväntade vändningar vilka gör att man ständigt måste vara beredd. Den största styrkan i boken är dock karaktärerna och alla relationer, vilka engagerar, upprör och förvånar, och alltid känns otroligt realistiska och höjer boken ännu ett snäpp, inför ett slut som får mig att i stunden ångra att jag gav mig in i denna värld, och i nästa vilja läsa nästa bok direkt. 

Betyg: 

★ ★ ★ ★ ☆

Författare: Leigh Bardugo

Förlag: Gilla böcker

Utgivningsår: 2016 (original: 2015) 

Antal sidor: 424 st 

Åldersgrupp (Enligt mig): 12+

Serie: Högt spel, Del 1

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Six of Crows

Andra delar i serien: Crooked Kingdom

Annat: 

Blev du intresserad? 

Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.

Boken i e-format finns på Adlibris och Bokus. 

Sjön

Sjön är en novellsamling med 44 medverkande författare. Genren är skräck och temat är just sjöar i alla dessa 49 noveller med varierande längd. Här finns berättelser om förhäxade sjöar, sjöodjur, märkliga drunkningar, samt mycket annat. De svenska författaren tar med läsaren i berättelser som rör kärlek, svek och besatthet, och allt med en underton av skräck.

* * *

Sjön är en riktigt ambitiös novellsamling, med lite av allt. Jag hade dock önskat en mer genomtänkt ordning på novellerna än efter bokstav. Jag gillar verkligen det genomgående temat med sjöar. Jag saknar dock skräck i många av novellerna, men de flesta av novellerna är ändå läsvärda och välskrivna. Med 49 stycken noveller blir dock vissa lite väl lika varandra, vilket är synd. Mina favoriter är Jag är inte färdig här och Lyktbäraren.  

Betyg: 
★ ★ ★ ☆ ☆

Mer om novellerna:

Adeline är lättläst, lagom lång, tillräckligt mystisk och ryslig, men inte överraskande.

Althea passar inte mig och trots ett hackigt språk är drivet bra i denna händelserika novell.
Auktoritet är vackert skriven med fina naturbeskrivningar, men den gör en också illa mods.
Bada aldrig i okänt vatten skräms, och det obehagliga slutet lämnar ingen oberörd.
Bara ett hus har en bra story och är så ryslig att jag ångrar att jag läste den på kvällen.

Blöta avtryck har för mycket bakgrund och för lite ”nu”, så den passar inte helt som novell.
Bottenlös går ifrån ämnet för mycket, vilket gör att den röda tråden och rysligheten förloras.
Den dåliga flickan är brutal och obehagligt tänkvärd kring hur långt en kan gå för känslor. 
Den sista zombien bygger snyggt upp en spänningsfylld stämning inför ett mäktigt slut.
Det drar är annorlunda och bygger på ett viktigt tema, och jag gillar det öppna slutet. 

Det som lever i sjön är ryslig, kort och koncis och precis så öppen som en novell ska vara. 
Döden under ytan är stämningsfull, och jag gillar öppenheten som gör den fri att tolka. 
Falsk som vatten har en intressant story och ett oväntat slut som knyter ihop allt. 
Finns i sjön är riktig, ryslig, skrämmande skräck, men den blir lite för lång, bred och plottrig.
Förlorad är lagom lång, härligt dramatiskt och det oväntade slutet är en extra krydda. 

Gabriels tavla är obehaglig och unik tack vare den centrala tavlan, och slutet är perfekt.
Gamla synder stiger är spännande och annorlunda, men passar inte riktigt som novell.
Gideons val är inte oväntad, och att allt obehag kommer i slutet gör att balansen blir dålig.
Grumligt vatten är sällsam med språklig finess, och på ett fruktansvärt vis är den vacker. 
Hägring är vacker med fantastiska miljöbeskrivningar, och novellen gör en illa till mods. 

Hämnden från Fatburssjön sticker ut med ett lyckligt slut, och är i övrigt helt okej. 
Helvetesporten berättar en märklig story, men jag älskar den välformulerade inledningen. 
Huset runt sjön är för oklar och saknar en poäng, men den är samtidigt vacker och udda.
Iakttagen har optimal längd, men sticker inte ut i mängden och förvånar aldrig läsaren. 
Inte ensam är inte mer än vad man kunnat vänta sig, men jag älskar det mäktiga slutet. 

Jag är inte färdig här är oväntad, oklar och öppen för fri tolkning - helt perfekt, alltså!
Juvelgäddan bjuder inte på förvåning, men familjetemat gör att novellen berör mycket.
Klagosång är för kort, händelselös och vanlig, men språket är riktigt imponerande. 
Lika ensam som sjön är långdragen och klassisk, men slutet väger upp lite grann.
Limnad är välskriven - särskilt inledningen - och novellen är fascinerande och fri att tolka.

Lyktbäraren, med en fantastisk story och en spännande upplösning, är riktigt grym!
Mästaren i sjön har en för lång bakgrundshistoria, men det oväntade slutet uppskattas. 
Min barndoms sjö är kort, märklig och snyggt avslutad, och därför mycket lyckad. 
Och korparna flög över mig saknar action och känslor, men slutet knyter ihop allt snyggt.
Odjuret – oväntad, spännande, obehaglig och oklar till sista sidan - som det ska vara!

Offertjärnen är unik och oväntad, det obehagliga slutet passar perfekt.
Om natten sticker tyvärr inte ut i samlingen, men jag uppskattar ändå det rysliga slutet.
Priset man betalar är för händelserik, men språket är bra, och den är fin, sorglig och unik.
Sjön har ett språk som passar mig, och jag uppskattar dramatiken och det fulländade slutet.
Sjung för mig är vacker, speciell och spännande, och jag älskar verkligen idén och storyn.

Skogstjärnen är lättläst och lagom lång, men jag saknar sjön som främsta tema. 
Spegelblank yta bjuder på en spännande story, men alla stavfel ger ett oproffsigt intryck.
Svart vatten är fin och sällsam, och som alltid blir allt extra känslosamt när barn är i fokus.
Svartmögel är osmaklig och skrämmande, och "du"-berättande gör novellen unik.
Tanten Aina är inte överraskande, men längden är en fördel, och novellen lättläst.

Tillsammans för alltid är actionfylld och spännande och jag gillar det oväntade slutet.
Under ytan ger ett intressant och utstickande perspektiv på döden, och längden är bra.
Vattnet är märklig och jag väntar på en klargörande vändning, som aldrig kommer. 
Varelsen är äcklig, märklig och oklar, och med alla olika perspektiv blir det för mycket. 

Författare: 44 olika (Lovisa Wistrand m. fl.)

Förlag: Miramir förlag / Whip Media

Utgivningsår: 2018 

Antal sidor: 556 st 

Åldersgrupp (Enligt mig): 12+

Serie: -

Originalspråk: Svenska

Originaltitel: Sjön

Annat: 

Blev du intresserad?

Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.

Larona

Tack så mycket, Fafner förlag, för detta magnifika recensionsexemplar!

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Larona är andra boken i Karolina Bjällerstedt Mickos trilogi ”Till Esperani”. Efter att Mantor försvunnit spårlöst och troligen är död, tvingas Larona inse att det aldrig kommer bli de två, utan istället välja kungasonen Rostal. Problemet är bara att hon inte är säker på att hon älskar honom, eller att han älskar henne. När en ny betjänt kommer till kungens sida blir hennes dilemma än värre.

Det är dessutom dags för årliga förhandlingar mellan fienderna Storriket och Enhetliga Kejsardömet. Det verkar dock som att vissa i kriget har ingått vapenvila. Alla börjar söka för en förrädare, och det finns de som kan ta till vilka åtgärder som helst för att ta makten. Samtidigt som spänningen vid hovet ökar, tvingas Larona ta beslut som ska komma att avgöra hela hennes framtid. 

”Jag hade trott att jag måste vara den storkungliga familjen till lags därför att jag behövde den. I själva verket var det de som behövde mig. Jag var nyckeln till de rikedomar som skulle ge dem en möjlighet att fortsätta och kanske vinna kriget. Utan mig var morbrors gruvor utom räckhåll för dem. Ja, det var de som behövde mig.”
s. 167

* * *

Väntan på Larona, efter Mantor var fruktansvärd, och när Larona väl kom blev jag hemskt orolig att den skulle göra mig besviken. För är det ens möjligt för en författare att skriva två helt fantastiska böcker som liknar varandra men ändå är helt unika?

I det här fallet är svaret ja. Karolina Bjällerstedt Mickos upphör inte att förvåna och imponera på mig med sitt professionella författande. Det är nästan en regel att andra boken alltid är sämst, men det här är uppenbarligen ett undantag, för Larona håller exakt samma höga klass som Mantor och jag är nu fullständigt lyrisk!

Bjällerstedt Mickos skrev Larona år 1999, men på tjugo år kan det inte ha hänt så mycket med svenska språket, för språket i Larona är modernt, kvickt och passande. Boken har ett makalöst flyt redan från första sidan, och det gör boken endast till ett nöje att läsa. Det finns inte ett segt parti utan språket flyter på som det så sällan gör i böcker och särskilt inte i fantasy. Det är precis så här rapp, lättläst och ständigt spännande fantasy ska vara för att tilltala mig!

Jag älskar också storyn i boken. I första boken var Larona en bifigur som man endast hörde talas om lite grann, mest i början, och min bild av henne där var inte alls positiv, men att nu följa henne förändrar allt. Det är en så utomordentligt god idé att skriva en trilogi där olika karaktärer har huvudrollen och birollerna i olika böcker, för det ger så intressanta perspektiv och tankar som är helt unika för den här serien. 

Jag gillar också idén i den här boken kring dilemmat att följa sitt hjärta eller det som är mest praktiskt, samt hur man kan ena fiender med hjälp av religion, känslor och filosofiska idéer. Det är verkligen intressant, och handlingen skiljer sig mycket från Mantor, men jag älskar att man fortfarande får ta del av en massa intriger, planer på lönnmord och avsättande av kungligheter. Det är en härlig mystik som byggs upp och man vet aldrig vem man kan lita på. Just detta fanns också så tydligt i Mantor och det är det som främst gör denna serie till något alldeles särskilt. 

Larona har allt det där som gjorde att jag föll pladask för Mantor, men är ändå helt sin egen. Storyn är intressant och nytänkande, men har också de makalösa intrigerna och relationsdraman som gör boken helt speciell. Karolina Bjällerstedt Mickos visar att fantasy inte måste vara seg att läsa eller sprängfylld av magiska väsen, samt att andra boken inte alltid är sämst, och hon gör det med bravur i denna helt unika bok jag skulle kunna läsa om och om igen!

Betyg: 

★ ★ ★ ★ ★ 

Författare: Karolina Bjällerstedt Mickos

Förlag: Fafner förlag

Utgivningsår: 2019 (original: 1999) 

Antal sidor: 329 st 

Åldersgrupp (Enligt mig): 12+

Serie: Till Esperani, del 2

Originalspråk: Svenska

Originaltitel: Larona

Andra delar i serien: Mantor, Dorei

Annat: Tidigare utgiven år 1999, nu nyutgiven.

Blev du intresserad? 

Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.

Boken i e-format finns på Adlibris och Bokus. 

Störst av allt (Netflix) - Vad tycker jag?

Nu är det ju över en vecka sedan den första svenska originalserien från Netflix släpptes, och det är därför dags för mig att berätta lite vad jag tycker om den.

För er som inte riktigt vet vad jag pratar om handlar det om Störst av allt (Quicksand). Det är en sprillans ny svensk serie i sex delar á 45 minuter, baserad på Malin Persson Giolitos bästsäljare med samma namn. Givetvis har jag läst boken, och det var för närmare 2 år sedan. Här kan ni läsa min recension (vilken för övrigt är det överlägset populäraste inlägget på min blogg sedan lång tid tillbaka!). 

Hur som helst, för att ge en kort liten inledning handlar TV-serien om Maja, som just fyllt arton år, men i stället för att ta studenten sitter häktad med fulla restriktioner. Hon är anhållenefter en skolskjutning i ett klassrum i hemorten Djursholm, där hon är den enda överlevande. Parallellt med att vi följer Majas tid i häktet, i häktesförhandlingar, polisförhör och rättegången, följer vi också tiden innan skjutningen. Det är en berättelse om en överklass i Djursholm där alla gränser suddats ut. En berättelse om föräldrar som inte bryr sig, psykisk ohälsa, drogmissbruk, vänskap, kärlek och att alldeles för sent inse att den alla andra har gett upp om faktiskt inte går att rädda. 

Bildkälla

  
* * *

Jag var verkligen nervös inför att se resultatet av filmatiseringen av en bok som fångade mig totalt, just för att den är så unik, magisk och viktigt på många olika sätt. Jag inser dock snabbt att serien är riktigt fantastisk. Jag kan hålla med vissa kritiska recensenter om att de två första avsnitten var onödigt sega, men i och med att jag läst boken kunde jag tänka in så mycket mer än bara det som hände, vilket gjorde att det inte störde.

I övrigt tycker jag verkligen att serien är lyckad, och de har verkligen fått med allt viktigt. De skildrar verkligen alldeles perfekt hur Sebastian bara stormar in i Majas liv utan att hon kan eller ens vill värja sig, och att deras relation till en början bara för med sig positiva saker för alla. Det är så bra gjort hur hennes bästa vän Amandalo pushar på henne till att hålla kvar vid Sebastian, även när allt börjar gå utför, och alla dessa saker gör det så intressant att följa hur Maja hamnar där hon hamnar. Allt blir otroligt realistiskt, och fångar precis samma känsla som i boken.

En skillnad i mina ögon är dock att Maja var mycket svårare att tycka om i boken än här i teveserien. Det är dock ingen nackdel. Jag vill också slå ett slag för alla skådespelare, och tänker då främst på Hanna Ardéhn (Maja), Felix Sandman (Sebastian), William Spetz (Samir) och Ella Rappich (Amanda). De spelar alla så otroligt trovärdigt. Ardéhn lyckas verkligen göra skillnad mellan Maja "före" och "efter", och Sebastian inger verkligen ett till en början oemotståndligt men ändå skumt intryck, och sedan ett enbart skrämmande intryck. Även skådespelaren till Claes Fagerman är riktigt bra och verkligen så obehaglig och hjärtlös som han framställs i boken. 

Mina favoritavsnitt är helt klart avsnitt tre och sex. Avsnitt tre för att det var otroligt känslosamt med begravningen och hur Maja pratade om Amanda. Jag verkligen älskar Molly Sandéns version av "Rosa himmel" och spelar den flera gånger dagligen numera. Avsnitt sex gillar jag mycket för att det är så bra avslut, och för att Majas advokat verkligen kommer till sin rätt där.

Sammanfattningsvis är Störst av allt en otroligt lyckad TV-serie, och liksom många andra hoppas jag att de lyckas komma på någon idé bra nog för att göra en säsong till!

I Kalifornien skälver jorden

I Kalifornien skälver jorden är Anna Hörnells debutroman, om Melin som är trött på Norrbotten, sitt trista liv och vill testa något nytt. Hon bestämmer sig därför för att åka till USA, närmare bestämt Kalifornien och staden San Louis Obispo, där hennes kusin Madi bor. Tillsammans blir kusinerna bjudna till stora fester, och Melin träffar Lucas Sparkman, och faller direkt. Dessutom verkar han tycka om henne också, och livet har aldrig varit så bra som det är i Kalifornien.

Melins kärlek till Lucas ställer dock till problem för henne själv och för hennes relation till Madi. Melin vet inte hur hon ska tolka Lucas och vad han egentligen vill, men lever efter hans spelregler, oavsett vad det kostar henne. När Melins college-år närmar sig slutet får dock både hon och alla andra annat att tänka på, då en tragedi inträffar. Samtidigt kvarstår frågan om vad hon och Lucas egentligen är för varandra. 

”Det finns två sorters människor i den här världen. Det finns de som lever i Kalifornien och de som inte lever alls.”
s. 45

* * *

Jag förväntade mig av någon anledning så mycket mer av den här boken. Jag tyckte att den lät spännande, annorlunda och ganska härlig, men så är inte riktigt fallet enligt mig. Jag har personligen vissa problem med att förmodligen mer än halva boken involverar sprit, fester och alldeles för fulla ungdomar. Jag tycker inte att det är intressant att läsa om, och när det är en så enorm del av boken blir det verkligen inte bra.

Jag måste också säga att jag inte riktigt gillar handlingen. Jag gillar verkligen idén med att åka till Kalifornien för att hitta sig själv och så vidare, men det är ungefär där det tar stopp, för Melins utveckling under boken blir inte så intressant att följa som jag hade hoppats på. Jag tycker istället att boken är tjatig och jag fastnar aldrig för Melin som person, vilket gör hela läsningen ganska tråkig. Det händer ärligt talat inte så mycket stora saker egentligen, utan det är mest en massa tugg fram och tillbaka, vilket är otroligt synd.

Jag gillar dock vändningen som kommer nära slutet, och det sätt som Anna Hörnell redan tidigt i boken hintar om att något kommer hända. Det är det som ger mig en anledning till att läsa vidare, då jag vill veta vad som ska hända, så det är bra. Samtidigt måste jag säga att det som nu hände också var lite blekt. Jag tror att det hade blivit bättre om man hade lärt känna alla involverade karaktärer mer, för som det är nu känner man ingen egentligen, och det blir därmed svårt att bli engagerad. Det hade också passat med lite mer bok efter "händelsen", för att den på något sätt skulle tagit ut all sin rätt.

Trots det uppskattar jag dock verkligen slutet så som det är nu. Det är först i slutet som jag faktiskt börjar uppskatta Melin, då hon gör det jag själv har väntat på hela boken. Det är verkligen ett bra slut på en halvdan story, och det är faktiskt det som blir hela bokens räddning för min del. 

I Kalifornien skälver jorden är en besvikelse. Storyn är blek och händelselös, även om jag gillar själva grundidén. Jag saknar också att lära känna karaktärerna, för det gör man knappt alls nu. Räddningen blir dock den oväntade vändningen och sättet den hintas om, samt slutet som sätter de flesta av bitarna på plats, och till slut gör att jag och Melin hamnar på rätsida med varandra. Synd bara att det var slutet på boken. 

Betyg: 

★ ★ ★ ☆ ☆

Författare: Anna Hörnell

Förlag: Vox by Opal

Utgivningsår: 2019

Antal sidor: 310 st 

Åldersgrupp (Enligt mig): 15+

Serie: -

Originalspråk: Svenska

Originaltitel: I Kalifornien skälver jorden

Annat: 

Blev du intresserad?

Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.

Boken i e-format finns på Adlibris och Bokus. 

Läst mars

Antal böcker: 4 st
Skärvor av en brusten värld av Mattias Kuldkepp
Så jävla kallt av Lova Lakso
Dr Jekyll & mr Hyde av Robert Louis Stevenson
Orianas bälte av Cecilia Larsson Kostenius

Antal sidor: 1467 st

Antal sidor/dag (genomsnitt): ca 47 st

Kommentar: Inte mycket alls lästes i hektiska mars, en månad fylld med skolarbete samt en bok som tog mycket lång tid att läsa...

Böckerna i rangordning (där 1 är bäst):

1. Orianas bälte av Cecilia Larsson Kostenius
2. Dr Jekyll och mr Hyde av Robert Louis Stevenson

3. Skärvor av en brusten värld av Mattias Kuldkepp
4. Så jävla kallt av Lova Lakso

Mest...

Överraskande: Orianas bälte (Efter förra boken trodde jag inte att det kunde bli bättre)

Sorglig: Dr Jekyll och mr Hyde (Vilket livsöde, alltså...)

Spännande: Dr Jekyll och mr Hyde (Oväntad, och mystisk från första stund)

Bästa...

Karaktär(er): De flesta - Orianas bälte (Så välgjorda och realistiska - relationerna också!)

Titel: Skärvor av en brusten värld (Så vacker och passande för boken!)

Läsplaner för april: Jag hoppas främst hinna läsa lite mer. Sedan vill jag också läsa några efterlängtade recensionsexemplar!

Imorgon smäller det!

Ja, imorgon är det dags!

Sveriges första originalserie från Netflix har premiär. 

Jag har väntat med spänning så länge nu, och imorgon får jag äntligen se Störst av allt i TV-format. Jag läste boken för ett bra tag sedan, och fullkomligt älskade den! 

Till er som ännu inte har läst boken rekommenderar jag att ni gör det, för det är ju ett välkänt faktum att filmen/tv-serien aldrig är lika bra som boken. Det känns dock som att denna kan ligga bra nära, baserat på vad jag sett hittills i form av trailers och liknande. 

Några fler som kommer sitta bänkade imorgon?

Orianas bälte

Tusen tack, Cecilia Larsson Kostenius för ännu ett makalöst recensionsexemplar!

Recensionen kan innehålla spoilers från tidigare delar 

Orianas bälte är tredje boken av fem i norrländska Cecilia Larsson Kostenius unika fantasyserie De fem elementen. Det har gått tre år sedan de stora striderna där Oriana – liksom hennes goda systergudinnor – förintades. Pål och Svala har separerats från Regina och Odal, och vet inte om de lever. På en annan plats vaknar samtidigt Odal, och det visar sig att han har blivit en baldr, ett gudomligt väsen med alla elementens egenskaper inom sig. 

Odal inser snart att striderna inte alls är över, för Oriana efterlämnade sig ett stjärnbälte på himlen, och fem drakägg. När alla drakägg kläckts kommer Oriana återvända, och det är upp till personer från de fyra elementen att döda respektive drake. Frågan är bara hur de ska finna något av det femte elementet. Och är det verkligen rätt väg att gå att strida mot Oriana; är det verkligen hon som är ondskan och måste den försvinna för att balans ska kunna nås? Det är svåra frågor för de unga kämparna, vars liv nu tar oväntade riktningar. 

”Odal stirrade på husfadern. Han kunde inte tro på det han hörde. I hela sitt liv hade han lärt sig att hata Oriana och hennes folk. Han hade fått lära sig att hon var en ondskefull virusgudinna som ville ha makten över Manhem från sina systrar. Han hade lärt sig att hennes fördömda raser var förvridna och korrupta.
   Var allt han hade trott på i själva verket en lögn?”
s. 53 (e-boken)

* * *

Just som jag inte trodde att det kunde bli bättre har fantasydrottningen från Boden överträffat sig själv – igen! När jag läste seriens första bok såg jag direkt en unik potential, men på de 300 sidorna räckte det inte hela vägen, utan det krävdes mer stoff innan storyn kunde fulländas. Och nu – med en underbar tredje del – är Larsson Kostenius där.

Liksom de tidigare böckerna i serien håller Orianas bälte helt klart måttet vad det gäller språket. Jag fullkomligt älskar att läsa fantasy som inte är i tegelstegsformat och med ett språk som kräver att man tragglar sig igenom det. Nej, Larsson Kostenius skriver lättläst och enkelt, utan att språket blir platt. Hon har hittat en unik, perfekt och magisk balans som man inte ser för ofta, och det är imponerande, och gör även denna bok speciell och till en enbart positiv läsupplevelse.

Något annat jag älskar med just Orianas bälte är att den innehåller så mycket djup, varvat med mer lättsamma actionpartier. Vi får följa Pål som inser att kärlek inte handlar om krav, liksom Odal, som förstår att både ondska och godhet behövs för att uppnå balans, och att man måste förlåta sig själv för de misstag man gör. Vi följer också alldeles särskilda relationsdraman, och sammanlagt gör allt detta att boken ger läsaren så många, oväntade tankeställare. Det finns så många fina, viktiga och tänkvärda budskap i denna bok, och att författaren så optimalt kombinerar dem med ren och skär fantasy tyder på djup skicklighet. 

Jag måste ju också säga att jag verkligen älskar dramat kring just ont och gott, för det ger ytterligare en dimension till den redan fulländade story som Cecilia L. Kostenius har byggt upp. Dessutom kan jag verkligen inte få nog av alla karaktärer. Genom denna bok lär man känna så många välgjorda och unika karaktärer, relationerna L. Kostenius skapat är inget annat än fantastiska. Jag uppskattar också att författaren låter Odal upphöjas som en gud, men ändå ha klart mänskliga sidor, för det är intressant och gör att man kan känna igen sig i alla bokens karaktärer. 

Beträffande handlingen är jag också djupt imponerad, för även om målet är tydligt redan från början ges en hel del extra kryddor tack vare allt runt omkring. Och det är ju dessa extra inlägg som skapar boken, och det är dem som gör Orianas bälte helt unik och till en bok att älska. Med det där slutet känner jag dessutom redan nu att jag måste läsa mer av denna makalösa serie!

Orianas bälte har allt en bra bok ska ha, och det är precis vad jag väntat på sedan jag läste seriens första bok. Språket sitter, storyn finns och karaktärerna och relationer är helt där. Alla extra kryddor är endast bonusar och beviset på att Cecilia Larsson Kostenius ännu en gång har överträffat sig själv. Orianas bälte är unik, perfekt och fullkomligt otrolig. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är just så här fantasy ska vara, och det här är fantasy när den är som bäst!

Betyg: 
★ ★ ★ ★ ☆ 

(4,5 av 5 om jag visste hur man gör halva stjärnor..!)

Författare: Cecilia Larsson Kostenius
Förlag: Visto förlag
Utgivningsår: 2019
Antal sidor: 484 st 
Åldersgrupp (Enligt mig): 13+
Serie: De fem elementen, del 3
Originalspråk: Svenska
Originaltitel: Orianas bälte
Andra delar i serien: De Ursprungliga, Gudarnas skymning, I stormens rike, Drakorden
Annat: Läst som e-bok

Blev du intresserad?
Du hittar boken på Adlibris, Bokus och CDON.
Boken i e-format finns på Adlibris.